För er som har en almanacka är det inte direkt någon överraskning. När september tar slut kommer oktober. Green Day måste väckas och det är dags att leta reda på vantar och mössa. Och den första oktober, en måndag till råga på allt, serverade förstås ett riktigt höstväder med regn och om inte kyla så i vart fall inte värme. Nu har vi sex månader av längtan till sol och bad framför oss.
Riktigt så illa är det kanske inte, även om jag ett tag i juli trodde att sommaren (vilken fantastisk sommar) aldrig skulle ta slut. Och jo, visst finns det väl trevliga saker med höst och vinter. Jag kan bara inte komma på dem just nu. Redan nämnda vantar och mössa, regnjacka, varma skor, vinterdäck ska fram, rimfrost? Rattmuff på. Och så vintertid på det!
Regnet som i stort sett öser ner utanför fönstret på måndagseftermiddagen skulle ha varit efterlängtat – och kanske mysigt – i somras när vi satt och svettades. Då kunde man åtminstone svalka sig med läsk och bad. Men nu gör det bara att jag kurar ihop mig och absolut inte vill gå ut förrän någon lockar med en flygbiljett till ett varmare land. Om jag kunde gå i ide fram till våren hade jag gjort det. Men nu, nu måste jag ta mig igenom kalla morgnar, regn och snö och mörka eftermiddagar fram till våren kommer. Om den kommer. Så här års känns det alltid otroligt avlägset. Inte för att jag är pessimist, alltså. Jag har bara lite svårt att vänja mig och se det positiva med att det alltid blir höst. Varje år.