Hela Sveriges rockfarfar tackar för sig med ett rejält party på Cirkus. Epitetet fick han redan som 25-åring i det av rock ’n’ roll-kokande Stockholm. I dag bär han stolt titeln med den äran, och från ”Working class hero” till ”Did I tell you” och senaste Svensktoppshiten ”Cancel the wedding”, tar han med sin publik genom alla åren däremellan. Över gig på stans ungdomsgårdar till utlandsturnéer med The Violents, över ”Twisting Patricia”, ”Keep on”, ”I can jive” och sköna Elvistolkningar, till en riktigt grym version av Fatboys ”Way down low”.
Tillsammans med några av sina favoritmusiker tar Jerka i från tårna, och strålar genom hela premiärkvällen som en liten sol. Han skrattar och fnissar, flirtar med den lyckliga publiken, svänger med sitt berömda vänsterben och berättar till synes spontana minnen och anektdoter från sin karriär. Det är klart att det allra mesta är inövat men jag är också säker på att berättelserna kommer att avlösa varandra under våren. Han har ju en guldgruva att ösa ur, kan man tänka.
Första delen av showen går i ett tämligen lugnt tempo, och skulle vinna på att tajtas till lite. Efter paus tas tempot igen och det blir fullt ös mest hela tiden. Stundtals får gänget till ett enormt tryck när hela styrkan står på scenen, inklusive en tajt blåssektion och duktiga dansare.
Det är dock en del av föreställningen som inte funkar fullt ut. Tanken är bra. Några sidokaraktärer visualiserar samtiden, och för den svenska och internationella musikhistorien framåt, parallellt med Jerrys egen berättelse.
Här är det tre kvinnor, som under kvällen går från tonåriga småbrudar som hänger på Nalen och Lorry och älskar Elvis, Cliff och Jerry, till damer som ska fira den enas 70-årsdag med att gå på Jerkas avskedsshow på Cirkus.
Marie Robertson är en av Sveriges bästa unga skådisar, Anna Sise har prisats som lovande artist, och Sofia Källgren har ju en gedigen bakgrund som främst musikalartist. De är charmiga som de tre återkommande fansen. Men tillsammans med Jerry Williams rockröj ter de sig lite vilsekomna och valpiga. Det är Anna Sise som i ett par nummer klarar att axla den rollen. Sofia Källgren är helt enkelt inte i sitt element. Att hon sjunger ”Memory” ur Cats och ”Felicia försvann”, efter Jerrys monologer om för trånga catsuits och ungdomsvännen Cornelis spruckna flygardrömmar, är ett feltänk.
Med det sagt rekommenderas ett besök på Jerrys avskedsshow varmt. Rockfarfar är spelsugen, och han sitter fortfarande inne med mer energi än de flesta av sina yngre kollegor.
Rockfarfar tar färväl med fult ös på Cirkus
Han börjar med att glömma bort att han ska hålla en monolog. Man hinner tänka: Ojsan, hur ska det här gå nu då? Kommer det att bli nervöst och pinsamt när farbror Jerry ska summera sin mångåriga karriär och kryssa sig fram mellan gamla minnen? Men ett förlösande garv senare är det bara att tryggt sätta sig tillrätta och hänga på ett musikaliskt äventyr, som går ut lite löst men sedan bara ökar fram till crescendot.
Så jobbar vi med nyheter