Anekdoten visar tre saker. För det första är Peter Eriksson inte Miljöpartiets främsta tillgång. I debatten kändes han vresig och vrång. Eriksson klarar av att stå bakom Maria Wetterstrand – men trivs inget vidare ihop med Mona Sahlin och Lars Ohly. Att MP:s ena språkrör inte känner sig bekväm med socialister bör Allianspartierna ha i åtanke vid ett politiskt dödläge efter valet. Det är ingalunda självklart att Maria Wetterstrand är Miljöpartiets socialliberala alibi.
För det andra kommer sociala medier att spela en roll i valrörelsen. Väljare som följer TV-debatter på Twitter avgör inga val. Korta, koncisa åsikter som byter ägare med varandra på nätet är inte heller några slipade ideologiska reflektioner. Däremot gör sociala medier att partiledarna behöver vara uppmärksamma på att bli granskade in i minsta detalj. Förra veckan kom en väska i fokus, den här veckan en skjorta. Debatten är ytlig men visar en maktförskjutning från partier till publik.
För det tredje är mikrobloggarnas fokusering på Peter Erikssons skjortkrage ett bevis för hur lite som verkligen sades i själva debatten. Mestadels kretsade diskussionen kring väl inrepeterade fraser. Det är ingen kvalificerad gissning att Fredrik Reinfeldt fortsätter att tala om ”föregångslandet Sverige” inför valet. På samma sätt lär Mona Sahlin köra vidare med ”stupstocken i sjukförsäkringen”. I båda fallen börjar retoriken redan kännas tjatig.
Klyschorna är inget annat än politiskt fluff, vars enda uppgift är att dölja oenigheterna inom respektive block. Men oenigheten mellan partierna är klart större i oppositionen. Den som vill se en rödgrön budget får till exempel vänta till i april. Innan vintern övergår i vår är det alltså nästan omöjligt att kommentera merparten av oppositionens politik.
Det är ingen regeringspolitik att kritisera regeringen. I söndagens partiledardebatt skulle inte ens mediaprinsessan Maria Wetterstrand ha klarat av att dölja att oppositionen bara har byggt ett rödgrönt luftslott.
Och luftslott brukar punkteras.