Rolf tog aldrig studenten.
– Jag var ganska skoltrött. När jag slutat nian gick jag och brorsan ner i källaren, tog fram yxan och högg sönder läroböckerna.
Han och brodern, Roger, hänger ihop: efter trettio år som lastbilschaufför för Jönåkers takpannefabrik tog Rolf anställning hos sin ett år äldre bror 2010.
– Det var många som sa att det inte skulle funka, folk varnar ju för att jobba tillsammans med släktingar. Det kan ju bli att vi umgås ganska tajt när vi planerar ett jobb, men vi har aldrig bråkat särskilt mycket så det har faktiskt gått bra.
Sin barndom tillbringade han på en lantgård i närheten av Flen. Han fick ständigt assistera sin pappa i arbetet.
– Jag har aldrig börjat jobba, det blev liksom ingen övergång efter att jag slutat skolan – jag bara fortsatte. Det var inte som det är i dag, att folk börjar jobba när de är 20 år. Då blir det ett stort steg ut i arbetslivet.
– Man var rätt bortskämd, det fanns ju en massa jobb. Om jag hade hört av en kompis att de sökte personal någonstans åkte jag dit med moppen och frågade. Det var inte så noga med betyg och så, jag har faktiskt aldrig behövt visa upp mina betyg, utan om de tyckte att man var framåt så fick man jobbet.
Något som alltid fascinerat honom är motorcyklar. Idag har han fyra stycken, däribland en Honda RC30 från 1988. 22 år gammal tog han road racing-licens – han var ju tvungen att mäta sig med andra.
Gick det bra?
– Nja, det ska jag väl inte säga ändå. Det gick väl hyfsat. Jag slogs mot Peter Lindell och andra stjärnor som fanns då, så det hände till och med att jag blev varvad.
2003 nådde Rolfs hobby en ny nivå: han blev ordförande för Jönåkers motorcrossklubb. Det är han än i dag.
– En på idrottsföreningen föreslog att vi skulle ha en crossbana i Jönåker. Eftersom jag inte kan hålla tyst fick jag snart i uppdrag att ordna det, så jag har tagit fram banan, tillsammans med många eldsjälar. Efter att du varit här kommer en ny medlem som ska skriva in sig.
– Jag säger nog alltid vad jag tycker. Det är viktigt att engagera sig. Man får ingenting om man ingenting gör.
I sällskap med sin mamma åkte Rolf till Sydamerika 1991. Under tre veckors tid for de runt i buss tillsammans med tio andra turister och hann besöka Paraguay, Uruguay, Brasilien och Argentina.
– Det var en stor händelse i mitt liv, en sån där före-efter grej. Vi fick uppleva en helt annan värld, hur människor som har det fattigt kan ordna allt och lösa sina problem.
– Vi träffade barn som bara hade två leksaker: luftfilter till lastbilar och en machete. Man trodde nästan att allt var en Monty Python-sketch, och att när de visat upp sin fattigdom så gick de till lyxvillan och la sig vid poolen. Det kunde liksom inte vara sant.
Den surrealistiska upplevelsen har inte avskräckt Rolf från att resa:
– Jag skulle gärna åka tillbaka. Och så vill jag se den storslagna naturen i Kanada och norra USA. Helst tillsammans med min dotter; då är cirkeln sluten.