Rolig idé men klent intresse för Gripen
I Strängnäs finns sedan några år en stor symfonisk blåsorkester på bortåt fyrtio man. Två konserter hade musikerna i helgen, en i lördags i Nyköping och en i Eskilstuna i går.
Så var det också i lördags för det mesta, ibland dock med övervikt för brasset och ibland med renspelningsproblem för träblåset i känsliga ställen. Men detta hör liksom till för icke-proffs, och Musikkåren Gripen var snarast bättre än många andra motsvarande regionala orkestrar.
Mängder av musik finns det, i original eller arrangemang, som marscher och potpurrier, nytt och gammalt, ABBA och filmmusik. Det är bara att välja.
Med lite våld och fiffighet lyckades Niclas Blixt få hela programmet att handla om sagor och sägner, myter och legender, och en sådan sammanhållande idé kan vara rolig. Dessutom var det två söta prinsessor som tog emot vid dörren. Och efteråt kom de in som två snälla troll på scenen med blommorna.
Första avdelningen var ojämnast men underhållande med Leroy Anderson, brett sjungande med Percy Grainger och manligt modig med Robin Hood från senaste filmen. Som omväxling var sopranen Andrea Hagman en frisk fläkt i Peterson-Bergers fyra svenska folkvisor, men spelet överröstade henne ofta. Och Sången till livet bör snarast glömmas bort, så nervöst blev det.
Bäst var avdelningen efter paus med orkestern på spelhumör för kampen mellan ont och gott i filmmusiken till Sagan om ringen-trilogin.
Och enligt Johan de Meijs symfonisats Hobbits är dessa varelser ett glatt gäng med humor som man dock inte får tyst på före ett överpampigt urkramande slut.
Bästa kärleksduetten mellan Andrea Hagman och Stefan Dahlberg blev All of Me ur Fantomen. Där satt allt på plats, vilket det inte gjorde i verserna till den italienska schlagern Time to Say Goodbye.
Säkert kunde konserten blivit mer inspirerande om intresset inte varit så klent. Nu satt det fler på scenen än i salongen.
Så jobbar vi med nyheter