På Dramaten gör John Caird tvärtom. Han skalar av Shakespeares mest välkända tragedi in på bara blankversen och gör den mest klassiska och texttrogna uppsättning man kan tänka sig.
Det börjar dessvärre rätt svajigt. Den ovanligt unga ensemblen lever inte riktigt upp till det ansvar som Caird ger dem och replikerna känns tunga och lite klumpiga i deras munnar.
Men så gör Sofia Pekkaris unga Julia entré – och plötsligt får föreställningen nytt liv.
Scenografen David Farley har placerat Globeteatern uppe på scen – komplett med publik och allt. Utan någon ytterligare rekvisita förvandlas den lilla spelplatsen mellan läktarna till balsal, italienskt torg, kloster och kyrkogård. Texten avslöjar sammanhanget och publikens egen fantasi får göra resten. Precis som på Shakespeares tid, kan man gissa.
John Caird litar stenhårt på Shakespeares ord och i teaterprogrammet kan man läsa mer om hans filosofi. Som att skådespelarna ska framföra versen som om den helt saknar undertext. Alla de tankar som skådespelarna behöver för att motivera sina roller finns redan i texten.
I teorin är det en spännande tanke, men som vanligt är det praktiken som ställer till problem.
Ett av dem är att John Cairds texttrogna spelstil ställer stora krav på skådespelarna – samtidigt som Dramatens stora scen väl aldrig varit befolkad av en så ung ensemble. Den textbaserade föreställningen blir ibland stel och det snubblas en del på replikerna. Inte ens Christoffer Svenssons Romeo lyckas träda fram som en personlighet ur texten.
Men här finns andra roller som blir desto starkare. Sofia Pekkaris Julia är nästan självlysande med sin spännande mix av hudlös förälskelse och pulserande ung energi.
Andra karaktärer som sticker ut och tar plats är Zardascht Rads härligt kaxiga Mercutio och Kicki Brambergs pladdrande men in-i-döden lojala amma.
Som teaterexperiment är John Cairds tanke oerhört spännande: hur långt når man om man sätter upp Shakespeare som på Shakespeares egen tid?
Svaret är att man når rätt långt – särskilt när rätt skådespelare står på scen. Själv blir jag oväntat rörd när stackars Julia vaknar upp vid sidan av sin döde Romeo i gravvalvet och desperat tar till dolken – trots att det måste vara en av teaterhistoriens mest sönderspelade slutscener.
Men den traditionella spelstilen sätter också krokben för upplevelsen. Man bör nog vara rätt teaterintresserad för att inte gäspa sig igenom delar av föreställningen och efteråt avfärda den som stel och trist.
Romeo och Julia har texten i centrum
Teaterregissörer brukar hävda att Shakespeares pjäser är tidlösa, men tar sedan till alla tänkbara hjälpmedel för att modernisera dem och placera in dem i ett igenkännbart nu.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!