Rysare i mysljus på Nynäs slott
Skymningsrys Spökhistorier på slottBerättare: Karin FichteliusOboe: Anette KumlinRegi: Judith HollanderKläder: Ahlam HassanSalongen, Nynäs slott
Kvällssol med ilskna myggor i skuggan. Sedan skymning och till hemresan en starkt lysande fullmåne. Eller nästan fullmåne.
Sådant räcker en bra bit för att livet ska få guldkant. Men ännu bättre blev det för oss femtio i publiken som lyckats boka biljett till Skymningsrys.
Programidén är vad jag vet ny och alldeles utmärkt.
För visst har vi alldeles för lite av berättelser och skrönor, av den lyssnande gemen-
skapen runt en muntlig
berättare i vår etermediala tillvaro den gemenskap som är så viktig för språklig träning och social samhörighet.
Väl förberett var det också med mörkläggningsgardiner och stearinljusbelysning.
Och så hade de båda medverkande övat in allt utantill så de kunde ha tätt samspel inbördes och god kontakt med sin publik.
Det vi fick var en kombination av musikalisk-litterär salong med radioteater och dess möjligheter till förstärkande ljudeffekter: eldsvådans knastrande, de hasande fotstegen, knackningarna, kängornas knarrande i snön och annat olycksbådande hörde vi genom högtalarna.
Annars räckte det utmärkt med Karin Fichtelius välmodulerade röst och minspel och ibland hennes rörelser i rummet.
Snillrik var hennes övergång från berättare till att bli den övervakande gengångerskan bakom axeln på Anette Kumlin, som just då spelade rollen av musikern som flyttat in i en död sömmerskas gamla hus på landet.
Greppet var här att berättaren hört historien av en vän, Marianne Castegren-Mattsson, som själv haft dessa upplevelser.
Greppet att berättaren själv ganska nyligen upplevt en historia om en död skolflicka fungerade sämre för mig. Men den hade att uppbyggligt slut, och många andra gillar sådant här ockult i vår vardag.
Spökhistorier hade det talats om i visst förhandsmaterial, vilket var alltså lite missvisande. Då skulle berättelserna varit av annat slag och strålkastarna mycket svagare eller släckta.
Men tack för den högre ambitionsnivån, för det vackra oboespelet i Brittens Metamorfoser och för det allra starkaste: historien om mylingen för hundratals år sedan och grevesonen som fick sitt hemska straff efter att ha våldfört sig på en stackars piga.
Efter detta var det lugnande att i enbart stearinljusbelysning bli guidad genom slottets salar, sovrum, kök och källare.
Kristallkronor och gyllene tavelramar glänste, men det gjorde även mangeln och köksbordet och spisen.
Så kan år 2002 minnen av högreståndsliv med tjänstefolkets långa arbetsdagar förenas. Och skrock och fullmåne vara ofarliga och mysiga.
Så jobbar vi med nyheter