På kvällen var scenen Folkhögskolans aula, där det dock var ett antal tomma bord, tyvärr. Så blir det ibland, när det händer så mycket som nu i stan och när artisterna inte är så kända.
Men mig gav de en skön kick. Varför? Ja, det tog faktiskt ett tag att komma på det. Det lät för det första bra om alla fem, aningen boomigt ibland om basen kanske, men krispigt och inte vasst om trummorna, varmt och rent om basen och om klaviaturen, som om det varit ett riktigt piano. Tenorsaxofon och basklarinett lät precis som om de varit helt omickade och sångrösten hade lyster och skön dragning neråt mot det mörka.
Det innebär förstås att den som vill ha högtryck åt avantgardehållet ska välja andra grupper.
Helt rätt var dock Hanna Elmquist en tisdag efter jobbet. Tonsäker och rytmisk var hon så självklar att hon spikade inledningen av ”No More Blues” med stöd bara av trummorna. Och det som snabb swing.
Många låtar var hennes egna och gladare i ton och text än vanligt. Och när hon sjöng ”Today Is a Good Day” eller ”Don't Ever Give Up” såg hon glad ut med en röd mun och strålande ögon, även när de var slutna, vilket borde vara omöjligt!
Ibland kompade hennes ordlösa sång Björn Janssons mycket uttrycksfulla spel på träblås, och han var också mannen bakom poetiska låtar som ”Greyscale”.
Adam Forkelid vid pianot kunde dra igång en tyngre jazzlåt med groove, men oftare var han poeten med de läckra ackorden och meningsfulla solona. Att de var snabba var liksom inte huvudsaken. Samma sak gäller också hur Lars Ekman formade sitt solo på kontrabas. Det som fulländade kompet var hur Daniel Fredriksson kunde spela på sina cymbaler och i de känsliga låtarna inte alls slå på trummorna heller utan spela på dem.
Så här enkelt låter stor musikalitet.