Så hormonerna räckte inte till
Ni som har gott minne kommer kanske ihåg att det var just Maria Borelius som, tillsammans med Rigmor Robért, i slutet av 1980-talet var med och lanserade den övertro på hormonernas betydelse som sedan mynnade ut i livmoderfeminismen.
Jag fick mitt första barn samtidigt som Maria Borelius och jag minns fortfarande intervjuerna där hon talade med mjuk och liksom kvinnlig röst om moderlighet och hemmaliv och amning-i-evighet och mamma-myspys.
De som är tjugo nånting i dag kan nog knappt tro det, men fick man barn 1990 då skulle man föda-utan-bedövning för det var naturligt för kvinnor och sen skulle man (= mamman) stanna hemma tills ungarna fyllde femton för det var också naturligt för kvinnor.
Och så visar det sig att just Maria Borelius, hon som var med och drog igång en-mamma-som-inte-vill-vara-hemma-med- sina-barn-i-evighet-är-en-dålig-mamma-hysterin har haft barnflickor hela tiden.
Och inte känns det bättre när samma Borelius ska förklara varför hon inte haft råd att betala vitt för sina barnflickor och börjar svamla om separata ekonomier och på något sätt får det att verka alldeles självklart att det här med barnpassning är mammans ansvar.
Alltid dessa mammor.
Och alltid dessa dåliga-mamma-samveten som dunkla krafter à la Borelius gör sitt bästa för att blåsa under.
Men kanske kan Myten Om Mamman få en välbehövlig punktering nu.
För när inte ens hormonmammorna fixar barnen på egen hand behöver vi andra kanske inte skämmas för att släppa in några andra i omsorgen också.
Vad sägs om papporna?
Så jobbar vi med nyheter