Januarinatten var isande kall.
Kylan trängde in i storstugan där elden hade börjat falna och Gertrud Eriksson svepte ännu ett fårskinn över sig. Hon kröp ihop och kände kroppsvärmen från sin man Håkan som tryckte sig så nära intill henne att hon kunde höra hans hjärtslag.
Håkan Eriksson var timmerman och hade själv byggt familjens bostad på grunden av ett nedbrunnet hus, alldeles intill Rådhustorget. Huset var knuttimrat, kanske sju meter brett och åtta meter djupt och hade ett enda rum, storstugan, med en eldhärd i hörnet. På golvet låg grova träplankor som skyddade och isolerade mot lerjordens fukt.
Tvärs över golvet, bortom det stora matbordet, låg de fem barnen, Karl, Elin, Anna, Karin och Birger, tillsammans skafföttes och sov djupt i sänghalmen. Bara ett par timmar tidigare hade de varit uppe en stund och fått varsitt rågbröd att tugga på. Natten var lång, magarna började kurra redan vid midnatt, hela familjen hade gått till sängs och somnat när mörkret föll på eftermiddagen.
Plötsligt bröts tystnaden av tuppen som gol där han stod på bodtaket. Morgonljuset tvekade, men när solen steg upp över Östra bergen nådde taknocken på den nybyggda Helgonakyrkan spred sig ljuset vidare mot det tegelröda Franciskanerklostrets fasad på östra stranden av Nyköpingsån, strålarna spelade sig efterhand ned mot hamnen, där isen ännu låg tjock, och nådde slutligen det av husgavlar inramade Rådhustorget.
Inne i storstugan satte sig Gertrud Eriksson upp i sänghalmen. En liten mus som flytt nattkylan in i sängvärmen pilade snabbt förbi hennes högra fot och pilade iväg över golvet bort mot eldhärden. Trots att dagen grydde var det ännu nästan becksvart i storstugan, gluggen i den grova timmerväggen var stängd, och på härden hade elden nu nästan slocknat helt. Bara en svag ljusstrimma letade sig in från rököppningen i taket.
Det var isande kallt i rummet när Gertrud klev ur sängen. Hon trevade sig fram över golvet och la en näve tunna vedstickor ovanpå den svagt glödande härden.
Några ögonblick senare fick brasan liv och spred både ljus och värme i rummet. Gertrud väckte Håkan men lät barnen sova ännu en stund.
Intill väggen stod ett vattenämbar, Gertrud slog upp vatten i en gryta och mätte upp korngryn till frukostgröten.
Under tiden snörde Håkan på sig sina halmstoppade kängor, svepte en mantel av vadmal över skuldrorna och satte en yllehätta på huvudet och gick sedan ut till svinstian på bakgården.
I det kylslagna morgonljuset skymtades de två tornen som stack upp över borgmurarna på Nyköpingshus. Det hade knappt gått tio år sedan kung Birger återvänt från landsflykten i Danmark, med hjälp av en dansk krigshär stormat Nyköpingshus och tagit tillbaka kungamakten från sina bröder, hertigarna Erik och Valdemar.
Men kung Birgers rike var begränsat, han regerade över hertigdömet Södermanland, som sträckte sig från Hälsingland i norr ned till Småland i söder.
Snickaren Håkan Eriksson hade aldrig mött eller ens sett kung Birger på avstånd, trots att de nästan bodde grannar. Men nog pratades det bland stadens invånare om att skatten, som kungens fogde regelbundet drev in, till största delen gick till kung Birger själv. Hur skulle han annars ha råd att hålla sig med krigsfolk från när och fjärran och kunna ställa till med storartade gästabud?
Han log lite för sig själv där han stod och såg den ensamma grisen som bökade i stians stenhårda lerjord. Fram till november hade de haft två grisar, då slaktades den fetaste av dem. Nu skulle den ungsuggan få växa till sig under våren, få kultingar och trygga familjens mathållning de kommande åren.
Håkan öppnade dörren till avträdet som låg alldeles intill svinstian och lyfte undan locket på träbänken. Han rös till när kylan bet sig fast i de nakna skinkorna och han snabbade på tarmtömningen. Han torkade sig med en näve mossa, tog en näve snö och gned bort den värsta smutsen på fingrarna och klev sedan in i storstugans rum.
Han gick fram till pottan med asklut som stod intill härden, han tvagade händerna ordentligt rena och slog sig ned vid det bastanta bordet.
Gertrud hade klätt barnen som satt tysta, uppradade i sina vadmalskoftor och yllehosor, och väntade på den heta frukostgröten. Hon bröt bitar av det grova rågbrödet och slevade upp den hela gröten i träskålar.
Barnen åt under tystnad, utifrån torget hördes skallet från en hund och de rytmiska metalliska slagen från smedjan i kvarteret intill.
Nyköping hade vaknat.