Del 7 Gästabudsåret 1317 Lekar och spel

Gertrud Persdotter tittade ut genom fönstergluggen och såg hur Elin redan var ute och gav grisen och de halvvuxna kultingarna resterna av de skalade rovorna. Hon iakttog Elins rörelser, bara åtta år gammal var den lilla flickan van att handskas med husdjuren, hon tvekade aldrig att kliva över trästängslet och ryggade inte för grisens kraftiga betar.

Och till hösten skulle Elin få gå i lära hos vävaren Nils Nilsson på andra sidan Rådhustorget. Så var det bestämt.

”Hon är född till att arbeta” tänkte Gertrud och höll sig om magen. Hon var tung nu, om bara några veckor var det dags igen, det åttonde barnet, och Gertrud var glad över att barnen tog ett allt större ansvar när hon själv inte orkade fullt ut.

Hon vände sig om i storstugan och där stod Karl, hennes äldste pojke, och plockade med vedstickorna till härden. Karl jobbade hos grannen, smeden Olof Persson, och spåren hade redan satt sig i hans lilla kropp.

Gertrud iakttog honom, Karl var bara tio år men händerna var kraftiga som hos en vuxen och fingrarna lite knotiga, nariga och valkiga och högra tumnageln var nästan svart .

Så slogs dörren upp och morgonljuset letade sig in storstugan. Gertrud kände den friska luften som strömmade genom rummet och hon såg hur hennes man Håkan Eriksson på lätta fötter nästan dansade in och väckte de tre minsta barnen och formligen sjöng ut:

”I dag är det eran dag barn!”

Timmermannen Håkan Eriksson arbetade hårt, från tidig morgon till sen kväll. Ofta var han trött och sliten och somnade när magen fått sitt. Håkan var ju innerst inne en glad själ som älskade sång, musik och dans, inte minst i goda vänners lag med öl och mjöd. Men att han inte tog sig tid för sina barn, det gnagde i hans samvete och den här söndagen skulle han ägna helt åt sina barn.

”Du behöver inte dra bälg i dag, Karl, och Elin har redan fodrat grisen! Nu ska mamma få vila och vi ska bara leka!”

Håkan tog upp minstingarna Anna, Karin och Birger ur sänghalmen, Karl tände härden och värmde gröten och Elin plockade fram rågbröd. Medan barnen åt packade Håkan en ränsel med några vadmalskoftor och fyllde ett ämbar med vatten.

”Nere vid bryggan sitter farbror Gottfried, nu ska vi leka labyrint på riktigt!” lovade Håkan sina fem barn.

Han lyfte upp tvååringen Birger på sina axlar, tog vattenämbaret i höger näve och ränseln i vänster. Så vände han sig mot Karl, Elin, Anna och Karin, böjde på knäna och plirade lite med ögonen och nästan viskade:

”Nu ska vi följa John…”

Så gav de sig i väg ut på Rådhustorget. Håkan tog två steg framåt och ett steg bakåt och alla barnen följde efter och gjorde likadant. Gertrud stod i dörren och såg Håkan och barnen försvinna bakom hörnet in i gränden som ledde ned mot bryggan. När hon hörde barnens skratt kände Gertrud sig lugn, nu visste hon att barnen var lyckliga, åtminstone för en dag.

Vid bryggan väntade den tyske köpmannen Gottfried Klötzke, i utbyte mot en tunna mjöd hade han fått låna en båt av en fiskarvän som litade på tyskens sjövana. Gottfried log för sig själv när han såg Håkan Eriksson och barnen komma i gåsmarsch, med krumsprång och snedsteg, samtidigt som solen bröt sig genom det grå molntäcket.

Försiktigt klev barnen ned och satte sig i båten, Gottfried tog emot lille Birger och placerade honom i knä på Karl som höll i minstingen med ett kraftigt tag. Håkan och Gottfried greppade varsitt årpar och så gled båten sakta ut från bryggan i Nyköpingsån.

De rodde långsamt längs strandkanten och närmade sig den kungliga borgen Nyköpingshus, båten gled österut, under den lilla bron mellan staden och borgen och plötsligt var de ute på den stora Byfjärden.

”Ser ni kullen där borta, det är dit vi ska” Håkan och pekade mot höjden som reste sig borta vid Svanviken.

En gång tidigare hade han själv varit vid den stora kullen, för många år sedan då han och Gertrud gett sig iväg på en lång vandring österut längs strandkanten. När de hade nått den stora kullen såg de en märklig stensättning, som en labyrint. Håkan hade många gånger tänkt på den där labyrinten och nu skulle han äntligen få visa sina barn att den verkligen fanns, på riktigt.

Med rejäla årtag fick båten god fart och de var strax framme vid den stora kullens långgrunda strand. Håkan klev över relingen, lyfte varsamt barnen ur båten och satte ned dem på klapperstenarna, en efter en.

Bara några meter ovanför strandkanten fick de se labyrinten och Karl sprang genast fram och ropade till sin lillasyster Elin.

”Ställ dig i mitten så ska jag och Birger befria dig!”

Medan barnen lekte gick Håkan och Gottfried upp för kullen och såg ut över havsviken västerut. De satte sig vid en skålformad rund grop, Gottfried plockade fram en liten tunna öl ur sin ränsel och bjöd Håkan. Långt bort på en liten ö såg de en rund stenbyggnad, som en borg, inte alls lik den fyrkantiga kungliga borgen Nyköpingshus.

”Vet du vad det är?” frågade Gottfried.

”Nej, inte säkert. Det sägs att det har varit ett blodigt slag där men det är över hundra år sedan” svarade Håkan.

När de kom tillbaka till labyrinten lekte fortfarande barnen där, men nu var det Karl som stod i mitten tillsammans med alla syskonen och ropade:

”Jag är fiskare och ska ut på havet. När vi gick genom labyrinten följde onda andar efter oss. Nu rusar vi ut, rakt över stengångarna och lurar andarna för de kan bara följa labyrintens gångar. Då hinner de inte med oss till ned båten och kan inte förstöra fiskelyckan”

Håkan log för sig själv, barnen hade själva löst labyrintens hemlighet, leken var på riktigt.

För när båten sakta gled genom Byfjärdens vattenspegel tillbaka mot Nyköping fanns inga onda andar med ombord.