Filharmoniska Sällskapet har rätt ofta haft otur att krocka med operasändningar på teatern, så även i lördags. Ändå var det stor publik men mindre än påkallat.
Tre saker bör berömmas. En är att arbetet med att nå fler ungdomar fortsätter. Denna gång var de sju unga eleverna i Vivaldiensemblen inbjudna att spela, först i foajén, sedan i konsertens inledning tillsammans med de andra stråkarna. Visst hördes det i det korta impromptut att det var osäkrare tonträffning. Men speciellt i den rörligare mellandelen också hur det sjöng av den breda stråksång som är så kännspak för Sibelius och Finland och som kräver många stråkar. Så roligt också att dessa ungdomar uppmuntrades med ett resestipendium av Vänföreningen.
Sedan är det än en gång skäl att ta fram Anne Holmers viktiga arbete som konsertmästare och hur det utvecklar, speciellt stråkarna vågar jag påstå. I lördags fick hon förutom egna solon också leda och styra med blickar och kroppsrörelser. Alltså måste alla LYSSNA extra och ta ansvar för sina insatser. Det hände ändå att pulsen ryckte eller ökade. Än så länge!
Sist är det mycket glädjande att ett tiotal egna musiker ville medverka i större eller mindre soloroller under konserten. Så många skiftande nyanser och klanger det blev.
Vivaldi och pampig italiensk barock inledde med Concerto Grosso nummer RV569. Spektakulära där var de två hornisterna, men ingen missade väl hur Anne Holmer fick glänsa likt De fyra årstidernas snabba stråkföring.
Samma sorts stycke av yngste Bach-sonen Johann Christian lät mer som ung Mozart på ett rokoko-slott men med många omtagningar och lite uppblåst i attityden.
Då verkade dubbelkonserten i g-moll av Quantz mer lovande som musik, med läckert samspel av de två flöjterna och...
Ja, mer hann jag inte innan plikten kallade till nästa evenemang. Tyvärr.
Jo, jag hann se hur Anders Magnusson fick medalj av FHS för sitt arbete under många år ihop med orkestern. Bra.