Så minns jag Anna Lindh
Anna Lindh ägde en av politikens viktigaste egenskaper, förmågan att samtala med människor, såväl Nyköpingsbor som presidenter.
Alla vet att det är svårt att vara profet i sin egen stad. Någon sa att Anna hade varit nervös inför mötet. Efteråt var alla nöjda, alla utom Anna som var bekymrad över att hon hade tagit i för hårt mot en kritisk frågeställare.
Anna Lindh förstod mediernas roll i det demokratiska samtalet. Hon var noga med att hålla kontakt inte bara med rikspress utan också med sin lokaltidning. När utrikesministern bjöd in politik- och kulturetablissemanget till ett informellt samtal kring en lunch, det första i en serie lunchträffar, var två ledarredaktioner inbjudna, Dagens Nyheter och Södermanlands Nyheter.
Anna Lindh brydde sig om. Hon såg det lilla i det stora.
Några dagar efter den fruktansvärda attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 ställde Anna Lindh upp vid en minnesceremoni på stadshustrappan i Nyköping. Efter Anna var jag en av flera som ombetts att reflektera över dådet. Senare på kvällen blev jag uppringd av SN:s kvällsreporter som uppjagad berättade att utrikesministern sökte mig. Jag bestämde mig för att det inte kunde vara så viktigt att utrikesministern borde väckas mitt i natten. Men det var med viss bävan som jag gick till sängs den kvällen. Hade jag sagt något olämpligt? Något som kunde skada Sveriges anseende? Varför hade utrikesministern sökt mig?
Tillbaka på ledarredaktionen nästa morgon möttes jag av en ilsket blinkande lampa som skvallrade om att jag hade ett meddelande på telefonsvararen. Med bultande hjärta tryckte jag på knappen: Hej, det är Anna. Tack för de fina orden. Jag ville bara be om ursäkt för att jag glömde presentera dig...
Jag lyssnade på meddelandet en gång till, skrattade befriat och fällde en glädjetår.
Anna Lindh kommer alltid att vara en förebild.
Så jobbar vi med nyheter