När Sabina Ddumba intog Visfestivalen vid kanten av Gamlebyviken var upplevelsen både imponerande, upplyftande och samtidigt kittlande; om det skulle bära eller brista och falla ner i djupet.
24-åringen intog scenen i en kreation som liknande en boa i svart och vitt och hon och hennes band bjöd på en ljus- och scenshow som förmodligen aldrig upplevts under Visfestivalens 52-åriga historia.
Sabina Ddumba tog publiken både som en självklar världsstjärna och med ett stort mått av ödmjukhet.
Mötet mellan Visfestivalens publik och Sabina Ddumba hade kunnat leda till ett magplask. Visst lämnade flera ur publiken sina platser. Om det berodde på att fredagskvällen övergått till lördag eller om det var för att det inte tilltalade publiken låter jag vara osagt. Men så det svängde! Det var ljudmattor och ljusspel och det var soul och det var lite gospelkänsla.
Det var sådan kontrast till vilka hon avlöst på scen: Dan Hylander och Raj Montana band. De var inte alls dåliga, det var en nostalgitripp som luktade 70- och 80-tal när skuggorna upplöstes i skymningen.
Det var även en kontrast till Göran Fristorp och Babben Larsson, som bland annat framförde klassiska visor av Taube och Olle Adolphson. Det var en kontrast till Fröken Elvis, vars smittande spelglädje av Elvislåtar är svår att inte ryckas med till.
Det var en kontrast till Louise Hoffsten, som var märkt av sin ms-sjukdom, men rösten - den rösten är det inget fel på. Sabina Ddumba var en kontrast till Jack Vreeswijk, Frida Öhrn, Uno Sveningsson, som lyste av spelglädje och fick den nästan tvåtusenhövdade publiken att gunga med i vågorna.
Hör Sabina Ddumba hemma på en Visfestival? Roterar Fred Åkerström och Cornerlius Vreeswijk i sina gravar? Tror jag inte, hon är också stolt och tuff i samma kropp!
Sabina Ddumba stack verkligen ut ur mängden. Det var sådan kraft i musiken att det kändes som om hon skulle spränga ruinens murar och få oss att segla med i Unos Vågorna ut på Gamlebyvikens djupa vatten och ut i det okända, men tryggt förvisade om att det går bra.