Sagoläsning kan vara det allra bästa plåstret
För småttingar med själsliga skavsår är sagoläsning det bästa plåstret. Och då jämför jag mig ändå med den där glansiga plastiga varianten med många glada seriefigurer på, den sortens plåster som barn trånar efter och föräldrar aldrig vill köpa.
Högläsning, nära ihopkurad hos en vuxen, läker det mesta. Taskiga kompisar som inte låter en vara med och leka, myggbett som kliar, legoslott som rasar just när de är som finast, värkande små öron, döda akvariefiskar och regniga somrar allt blir lite lättare efter en sagobok. Hulkande gråtattacker avstannar, såren värker lite mindre och livet känns lite lättare.
Men det bästa med sagoboksläsning är att det också fungerar som universalmedicin för oss vuxna när föräldrasjälvförtroendet dunsat i botten.
För när man mutat och hotat och skällt sig igenom en regnig torsdagkväll och känner sig fullständigt värdelös som mamma eller pappa kan man faktiskt återupprätta sin föräldraheder genom att ta med en rejäl trave bilderböcker till soffan och lova att läsa allihop. Och inte hoppa över en endaste mening. Och sedan läsa om allihop igen om barnet så kräver.
Aldrig känner man sig som en så duktig och bra förälder som då man kämpar med de fullkomligt själsdödande tvåordsmeningarna i Max kaka eller Max nalle. För er som inte provat kan jag försäkra att det tar på förståndet att gång på gång läsa samma korthuggna budskap, särskilt om det ska framföras med någon sorts inlevelse.
Max äta. Ha kaka. Max arg. Max gråter. Efter tjugosjunde genomläsningen samma morgon vill man gråta själv. Men barnet jublar och trycker upp boken i ansiktet på en för att man ska ta om det från början.
När barnen blir större kan man dessutom locka med högläsning för att snirkla sig ur stentrista leksituationer. Att läsa till och med den mest uttjatade Alfonsbok känns ljuvligt i jämförelse med att leka vanvettigt tråkiga rollekar med anorektiska Barbiedockor och illrosa små ponnyhästar.
Bilderboksläsning som medicin alltså. Eller språkutveckling. Eller bara glädje. Men böcker ska det vara, så länge det finns barn i närheten.
Ibland inträffar också de lyckliga ögonblick då man som vuxen har lika stor glädje av högläsningen som barnen. Den som tokfnittrat sig igenom en Pettson
Så jobbar vi med nyheter