Jodå. När Millennium-serien går in på sin femte bok, den andra i ordningen författad av David Lagercrantz, baserad på Stieg Larssons karaktärer, känner vi igen oss. Särskilt i början.
När "Mannen som sökte sin skugga" inleds sitter Lisbeth Salander i fängelse, dömd för egenmäktigt förfarande efter händelserna i den tidigare boken "Det som inte dödar oss". Och i finkan passar hon utmärkt.
Den närmast övermänskliga kampsportsvirtuosen och hackern Lisbeth har inga problem med att vara ensam och isolerad på det högt säkerhetsklassade kvinnofängelset Flodberga. Därinne får hon dessutom användning för sina förmågor när hennes starka men lätt skruvade rättvisepatos får korn på en rättsskandal.
Lisbeth Salander identifierar snabbt en person som hon vill skydda (den unga kvinnan Faria Kazi med rötter i Bangladesh, som är dömd för mordet på sin bror) och en fiende som ska förgöras (Benito Andersson, som med sin våldsamhet och sina kontakter och medhjälpare innanför och utanför anstalten terroriserar både medfångar och personal).
Men hon har också fått något annat att tänka på efter att hennes mångårige förmyndare och vän, den åldrade advokaten Holger Palmgren, kommit på besök och gett henne dokument med nya nycklar till sin uppväxt. I dessa båda historier dras även journalisten Mikael Blomkvist in och så tuffar en berättelse i gång där helt nya personer i Millenniums universum snor åt sig rampljuset.
För "Mannen som sökte sin skugga" handlar först och främst om Leo Mannheimer, ett hyperintellektuellt musikaliskt underbarn och filosofiskt lagd börshaj. När Mikael Blomkvist på inrådan av Lisbeth Salander börja nysta i hans liv rullas ett häpnadsväckande och gripande levnadsöde upp, som har vissa kopplingar till Lisbeth Salanders eget. Det handlar främst om sociologiska och psykologiska experiment på djupt oetisk grund.
"Mannen som sökte sin skugga" är inte utan barnsliga klichéer (precis som i Stieg Larssons Millennium-böcker) och författad på en ganska högtravande prosa. Men jag gillar ändå boken, som i vissa partier genomsyras av just den där galna berättarglädjen som en gång gjorde Lisbeth Salander till en av vår tids främsta fiktiva kvinnliga superhjältar, fast i det här fallet utan att bli 700 sidor lång.
Dessutom finns ett underliggande tema i boken som handlar om vad som formar en människa - arv eller miljö. För en läsare som likt jag själv växte upp på 1970-talet blir det tydligt hur starkt präglad min generation är av dåtidens synsätt som gick ut på att människan i stort sett helt formades av sin miljö och sina upplevelser under uppväxten, trots att senare forskning pekar på att arvet betyder mer än vi trodde då.