EVem är det som röstar på Sverigedemokraterna? Stereotypen säger att det är en ogift man som är född i Sverige och har låg inkomst, saknar utbildning och bär blåställ på jobbet. Troligtvis är han i 30-årsåldern, alternativt är han pensionär. Hört det förut? I går fick vi reda på att stereotypen stämmer väl överens med verkligheten. Sverigedemokraterna är överrepresenterade bland svenskfödda män som endast har grundskoleutbildning, har ett arbetaryrke och är med i LO, har låg inkomst och varken har barn eller make/maka. SD-väljaren är mest sannolikt en man mellan 25 och 34 år eller 65 och 74, visar siffrorna i SCB:s nya opinionsmätning.
Och partiet går framåt. 7,9 procent skulle ha röstat på SD i dag, jämfört med 5,4 procent i maj. SD är näst efter Socialdemokraterna det parti som har vuxit mest sedan valet 2010. Precis som mätningar som kom förra veckan gjordes SCB-undersökningen både innan och efter järnrörstumultet. Skandalerna verkar inte ha skadat Sverigedemokraterna.
De färska siffrorna bekräftar det som vi har skrivit på ledarplats tidigare: den som oroar sig för framtiden tenderar att rösta på SD (SN 1/12). Den typiske sympatisören lever på små marginaler och har ofta varken utbildning eller familj att stödja sig emot. Det är logiskt att SD-stödet ökar när varslen tilltar (DN 30/11). Att supporten har ökat i takt med den ekonomiska krisen är kanske inte en slump. SD blir en snuttefilt och det bekräftar att partiet är ett utpräglat missnöjesparti – där missnöjet riktas mot invandring, invandrare och mångkultur. Även faktumet att andelen som skulle rösta på SD är större än andelen som gillar partiet (7,9 respektive 5,7 procent) är typiskt för ett missnöjesparti, enligt SCB (TT 5/12).
Invandring, invandrare och mångkultur anges som källan till allt ont. Övriga partier som vill få tillbaka sina väljare borde attackera den föreställningsvärlden. Att alla problem i ett samhälle skulle bero på det som kommer till oss från utlandet är en banal föreställning.
Både med och utan invandring och mångkultur skulle vi ha orättvisor, intolerans, arbetslöshet, diskriminering och sexism i vårt samhälle. Tyvärr. Det är det vi vill bekämpa och det är de problemen som politiken måste hitta lösningar på. Uppgiften kommer inte att lösas med hjälp av blåsippans parti.