Samklangen är fantastisk

Men en sak är klar. De fem sångarna i gruppen Vocado är verkligen fantastiskt samsjungna: andas lika länge, fraserar och tänjer likadant, byter tonart lätt som en plätt, och kan sjunga solon allihop.
Och så är klangen alldeles ren och ljus och lätt. Ibland lik Singers Unlimited, ibland The Real Group, utan att jämförelserna ska överdrivas. Och Vocado hade åtminstone så sent som förra året sex medlemmar.
Extra skönt i en a cappella-grupp som den här, som alltså sjunger utan instrument, är att ha en sopran som kan vara helt rak och hur hög som helst.
Men Amanda Sjöberg som hon heter gjorde också mycket bra ifrån sig som solist i ”Monicas vals” och i ”My Funny Valentine” och la då vid behov på mer av värme och karaktär i rösten.
Roliga att se på scenen var de mest allihop när så skulle vara, speciellt i slutklämmen med en krockande manlig och kvinnlig syn på hur en kvinna ska älskas.
En viktig karaktär i gruppen och rolig som solist var Anton Leanderson-Andréas. Han spexade till det med Jojje Wadenius ”Jag är det fulaste som finns” men klarade också utmärkt att föra gamla Beatles-klassikern ”Blackbird” i hamn med fint stöd av de andras stämsång. Och i potpurriet på Ronja Rövardotter kom det som jag annars lite saknade: fullt spjäll bland Borka-rövarna.
Jazz och pop samsades annars med gruppens egna låtar och texter med feel good-budskap.
Plötsligt lät det bekant med ”någonstans inom oss är vi alltid tillsammans”, och jag funderade på om melodins lugna fjärdedelar egentligen fungerade till Erik Lindegrens kärleksdikt.
Men det gick ihop tack vare de harmoniska kryddningarna som räddade sången undan det alltför sötaktiga.