Det är sportlördag. Parkeringen på Rosvalla är inte helt full, men det är iallafall tätt mellan bilarna. Stämningen är god och till Onyxs match mot Fagerhult har 1122 personer hittat till varsin läktarplats. Det prasslar om vinterjackor och godispåsar. Snart börjar matchen och när lagen står uppradade på planen är det dags för nationalsången.
En medlem från Nymos tar micken och sjunger. "Du gamla du fria" ekar tack vare högtalarsystemet i hallen på Rosvalla. För det är inte många andra som verkar sjunga med, trots det är närmare 1200 personer i hallen. Spelarna i lagen är visserligen väluppfostrade och sjunger tyst med. Annars är det rätt stor brist på röstresurser denna lördag.
Jag står nere vid planen och vänder mig om. Lite för att bekräfta det jag inte hör. Nope. Det är inte många som sjunger med. Varken barnen i 10-årsåldern eller äldre människor i 65+ årsåldern bemödar sig att skråla i. De flesta står faktiskt och trycker på skärmarna på sina mobiler.
När jag var liten så fick jag lära mig att man sjunger med i nationalsången, det är någon slags allmängiltig företeelse. Den företeelsen verkar dock ha dött ut. Kanske har nationalsångens plats på idrottsarenorna spelat ut sin roll? Kanske är det dags att hitta på något nytt?