Sångare med skurktalang
Per Grundén hade tänkt sig att han skulle bli kemist. Men han blev hemmansägare utanför Vagnhärad istället. Dessutom kammarsångare i Österrike och en av Sveriges mest kända opera- och operettsångare. Och sist men inte minst den lättlurade filmskurken Wall-Enberg med hela svenska folket.
Med lekstuga och sjöbodar är här sjutton tak att hålla efter. Ladugården har 96 rutor som man kan putsa och kitta om. Fast just nu håller jag på och fixar till trädgårdsmöbeln.
Kaffet är färdigbryggt och under tiden Per serverar berättar han lite om sin karriär. Eller snarare om karriärerna. Per Grundén är mångsysslaren som rönt framgång både som sångare och skådespelare.
Det är det som är det roliga med Per Grundén. För 70-talisterna, som inte begåvats med operaintresse, är han mest känd som Wall-Enberg, skurken i Jönsonligan ni vet.
För den äldre generationen är han sångaren med stort S.
Att bara stå och vara snygg operetthjälte i en fin frack är inte så jädra roligt. Jag har alltid gillat att spela teater, förklarar han hur det här med skådelspelandet kom in i bilden.
Per har medverkat i en mängd olika teateruppsättningar. Dessutom i en hel del filmer, förutom i Jönssonligan, även i Hasse och Tages Äppelkriget från 1971.
Hur gör man för att bli Wall-Enberg?
Jag säger som Katherine Hepburn brukade göra, en fantastiskt skådespelerska förövrigt. Det handlar om att lära sig rollen, spela den och undvika att snubbla på rekvisitan. Jag tycker inte man ska hålla på och analysera sina roller för mycket. Man spelar de bara efter manus, så enkelt är det.
Skurkaktighet är det minsta man förknippar med Per Grundéns hjärtliga personlighet. Replikerna sitter där de ska, även utan manus och efter varje underfundig leverans plirar han med ögonen. Fast till skillnad från Wall-Enbergs lyser de av värme och godhet.
Det är mer tacksamt att spela elaking. Antar att man får något slags utlopp för sina primitiva känslor, säger han och tänder en Camel light.
Per Grundén är Eskilstunabo från början. Men några spår från gnällbältet står inte att finna i hans röst.
Kanske inte så konstigt. Vagnhäradsbo har han varit till och från sedan 1958.
Per tycker det är kul med dialekter och mellan två bloss drar han igenom en hel radda, från den skorrigaste skånskan till den nordligaste norrländskan.
Men det bästa är ändå norskan. Norskor är söta bara de öppnar munnen och pratar, skrattar han.
Plötsligt skallrar det till i husets fönsterrutor. Åskan är mitt över Pers hus och fåglarna som kvittrade ute i trädgården har tystnat.
Tystnat har även Per gjort, åtminstone i offentliga sammanhang.
Man ska sluta när man har pipan kvar. Det är inte roligt att höra sångare som låter som gamla startmotorer. Konsten, det att kunna kliva av scenen i tid.
Genom åren har Per blivit en välkänd figur, men det här med kändisskap är bara larv, säger han bestämt.
Jag är glad att jag inte är född till exhibitionist. Fy fan, det bästa som finns är ju att bo här på landet. Att vara sig själv är det viktigaste.
Är det stor skillnad mellan teater och film?
Om. Film är rena semestern. Att stå på scen kräver enormt mycket, där finns ingen plats för vila inte.
Den första scenen Per stod på var Stora Teatern i Göteborg.
I höstas var jag där för sista gången. Jag delade en roll med Janne Malmsjö. 57 år efter mitt första framträdande där.
Var det verkligen sista gången man får se dig på scen?
Verkligen. Nu är det slut på det. Fast det är klart, blir någon mer Jönsson då är det klart jag ställer upp!
Per konstaterar ödmjukt att han har kommit upp i den åldern där han faktiskt kan välja vad han vill spela.
Åren med Jönssonligan var fantastiskt roliga hela tiden. Och man slapp sjunga upp sig.
Per slår sig ner i lyssningshörnet i den röda skinnsoffan. För även om han inte längre sjunger själv så lyssnas det en hel del i det Grundénska hemmet. Efter lite trugande bjuder Per på ett spår av sig själv.
Det var då det. När man var en stilig karl.
Musiken fyller upp hela rummet och åskknallarna och regnrusket utanför känns väldigt avlägset.
Gåshuden på mina armar efter att ha hört Pers duett med Elisabeth Söderström håller i sig en lång stund efter det att jag lämnat Per och hans hemman.
Tiden rinner lätt i väg i trevligt sällskap och Per fick lite brådis. Även en skådespelande operettsångare har vissa beroenden.
Jag är en sportidiot och nu börjar Tour de France förstår du.
Så jobbar vi med nyheter