Sången ädla fraser föder
Åtta uppsättningar har sedan 1878 ställts på scenen och dirigerats av storheter som Norman, Henneberg, Järnefelt, Grevillius, Blech, Ehrling och Fricke.
I lördags var det så dags för en nionde, signerad duon HolmMøller, två av de hetaste operanamnen i dessa dagar.
Men behöver Stockholm och världen en ny "Tannhäuser" just nu?
Nej, knappast. Men musiken är i långa stycken oemotståndligt medryckande med de romantiskt storslagna pilgrimskörerna och all massverkan på scenen.
Och Kungliga Operans kör lät magnifikt liksom Hovkapellet, entusiastiskt pådrivet av Hold-Garrido, så kvällen blev bara fyra timmar och en kvart, dock med åtskilliga klangfläckar från träblåset i tredje akten.
Viktigare är att vi fortfarande kan bli engagerade av Wagners ständigt upprepade tema med mannen som slits mellan kärleksbegär och fromhet och till sist räddas av en kvinnas uppoffrande kärlek.
Wagner själv var ju knappast någon eremit på njutningens område och levde i en tid när den borgerliga dubbelmoralen frodades, män gick på bordell och flickorna fostrades till kyskhet före inlåsningen i ett livslångt äktenskap.
Andra uppsättningar har också tagit fasta på kärlekens plåga och samhällets sprickor redan från början, exempelvis David Aldens surrealistiskt excentriska version i München 1995 (finns på DVD).
Nu i Stockholm lever huvudpersonen Tannhäuser liksom de andra i Wagners egen tid, en klart tankeväckande förflyttning, medan Venus är grandios bordellmamma i krinolin à la Madame Pompadour.
Hos henne frodas lekens och lustens glädje som ett amoraliskt tidlöst paradis. Alla yrkeskategorier vimlar runt i ständigt nya parkombinationer, försvinner ett tag bakom någon av farsens tio dörrar och hakas sedan ihop till nya par. Miljön är barockens svulstiga prakt med målade nymfer och amoriner.
Vår verklighet i dag är å ena sidan sexslavande nepalesiska flickor och kvinnor från öst i svenska lägenhetsbordeller; å andra sidan drömmen om evig ungdom och säkert cybersex eller Temptation Island på TV.
Mot Fru Lusta ställer uppsättningen så dygdens Elisabeth och hennes hårt styrda manliga samhälle alla i sedesamt svart, knäppt upp till halsen i en livlöst instängd värld där sången ädla fraser föder och nationens rena lära försvaras med gömda stickvapen. Landskapet utanför är Caspar David Friedrichs romantiska med människotomma bergssluttningar i fjärran.
En kyss och hon är svimfärdig. Några sanningen ord från Tannhäuser om passion och drift, och han stöts ut ur gemenskapen. Freud skulle le igenkännande åt denna gruppens uppvisning av förträngda begär.
Regin irriterar ibland men på ett berikande sätt och är fri från plojar. Och longörerna är Wagners fel på väg mot slutets svärta och omskakande katharsis-effekt i fortissimo.
Sångrösterna är dock det allra viktigaste i denna opera. Och med Thomas Sunnegårdh i titelrollen är halva framgången säkrad. Han hyllar Venus i stram givakt, och hjältetenorglansen här färgas av åtskillig ångest i Romberättelsen.
Cornelia Helfricht från Leipzig-operan gästar som Venus med sällan hörd mezzo-intensitet och dramatisk textnärvaro en bortskämd kvinna, lojt nyckfull, viss om sin skönhet.
Lika rätt för rollen är Gunnel Bohman som Elisabeth, förtärd, blek, blott en kort tid lycklig och hänförd saknas gör bara några tum stål för röstens fokusering i de mest exalterade ögonblicken; sceniskt är hon välregisserat gripande, utsatt och uppoffrande.
Männen runt henne är starka som grupp men inte helt tillfredsställande vokalt. Wolfram von Eschenbach är vänskapens och värmens representant, han som tvingas avstå från Elisabeth. Kanske har regissören beordrat klangfattig sång; rostattacker kunde annars tyda på indisponering.
Då hade Lennart Forsén ett bättre flöde och ganska djup basklang men också nasal och konsonantfattig och därmed otydlig med texten.
Så jobbar vi med nyheter