Sanna kämpar mot sin kropps sjukdom
Det började med små kommentarer från andra och slutade med dödlig sjukdom. I många år har Sanna kämpat mot tiden, och mot sin återkommande sjukdom anorexi.
Sanna har inte haft anorexi i hela sitt liv. Det började någon gång i femman, när små oskyldiga kommentarer satte djupa spår i henne. Hennes uppväxt kantades av osäkerhet och en dålig självbild. Aldrig kände hon att hon passade in i samhället.
Jag var alldeles för smal för att få någon hjälp för min övervikt av professionella dietister. Men jag var också för fet för att accepteras i samhället som en normal vacker människa, säger hon.
Och sedan började helvetet.
Sanna slutade att äta. Trots sin hunger lät hon inte sig själv komma nära mat. Det började med att hon endast åt ett äpple till lunch och sedan utvecklades det snabbt till bara ett glas vatten på kvällen. Hon tappade i vikt snabbare och snabbare och snart hade hon gått ner 10 kg.
Jag kände mig så tom, fast ändå så lycklig. Hela mitt liv hade jag velat bli smal och nu hade jag äntligen kommit en bit på vägen.
Men det slutade inte där. När hon vägde 52 kg tyckte Sanna fortfarande att hon var för fet. Både kompisar och föräldrar började ana att något var fel, men trots deras försök att hjälpa henne hade Sanna redan fastnat. Ingen kunde stoppa henne från att försöka att nå vad hon ansåg vara sin idealvikt.
Den perioden var verkligen svår för mig, jag förlorade många kompisar. Kompisar som stått mig väldigt nära. Men jag förstår att de inte orkade med mig, jag var i en period i mitt liv där jag hatade alla och behandlade dem därför som skit.
En lång period av tomhet och sorg följde, och lika snabbt som kilona föll, föll hennes betyg och sociala förhållanden. Sanna drevs in i en svart virvel där mat torterade hennes vardag. Ofta spenderade hon kvällarna inlåst på sitt rum, där hon lyssnade på musik med en rakhyvel i ena handen.
Jag kunde inte längre ha korta tröjor eller vara med på gympan. Mina armar och lår var fulla med ärr, och de blev bara fler med tiden.
En dag fick Sanna nog, hon orkade inte längre gå med den kalla känslan inuti sig. Hon var äntligen redo att ta emot hjälp, och nu kom den från alla håll.
Jag tyckte att jag blev väl omhändertagen, men blev ändå förbannad att de inte hjälpt förrän då. Jag hade behövt all hjälp i början, innan det gått så långt, säger hon.
Sanna, som nu vägde 41 kg, lyckades med hjälp av ätstörningsspecialister, föräldrar och kompisar gå upp 10 kg. Men snart gled hon in på samma bana igen och tappade hälften av de vunna kilona.
I dag pendlar Sanna mellan viktökning och viktminskning och lever hela tiden i skräck för nästa sjukdomsanfall.
Under mina svåraste perioder skriver och ritar jag väldigt mycket, det ger mig ett sorts perspektiv. När jag börjar närma mig ännu en svacka tar jag fram dessa anteckningar och försöker minnas vart jag verkligen är på väg. Ibland hjälper det, eller så skjuter det bara fram allt en liten tid, men oftast hjälper det inte alls, säger hon.
Sanna tycker att hon har fått ett helt nytt perspektiv på livet och världen, ett perspektiv som många andra aldrig får.
Men även om hon är glad för detta annorlunda sätt att se på världen lever hon ändå i konstant rädsla. Rädsla för sin omgivning och rädsla för ensamhet men framförallt rädsla för att hennes sjukdom ska återkomma för att denna gång stanna, eller till och med ta hennes liv.
Fotnot: Sanna heter egentligen någonting annat.
Så jobbar vi med nyheter