Sensommaren 1997 arbetade den då 23-årige Sarah Wägnert som undersköterska på det nyöppnade äldreboendet Polhemsgården i Solna, utanför Stockholm.
Snart insåg hon och hennes kollegor att det fanns brister inom omsorgen och arbetsmiljön i den nybyggda fastigheten. De påtalade bristerna både för ledning och arbetsledare – men fick inget gehör. I veckor försökte de få uppmärksamhet från ansvariga och längs vägen uppstod ännu fler missförhållanden.
– Vi hade inte något lagligt stöd att göra en anmälan och det fanns ingen instans som kunde ta emot anmälan om att det fanns brister. Så det var en svår situation för oss i personalen, säger hon.
Så en kväll stod plötsligt en journalist från SVT utanför byggnaden och frågade om någon ville berätta om hur det var att arbeta där. På något sätt hade journalisten fått kännedom om bristerna på äldreboendet.
– Jag kände att vi behövde få hjälp. Vi fick ingen respons någonstans och till sist blir man ju lite desperat och mår inte bra själv heller, säger hon.
Det berörde också mig i min yrkesroll, men jag fick i alla fall gå hem därifrån på kvällen. Det kunde inte de boende.
Sarah Wägnert Sjökvist.
I oktober 1997 – på bästa sändningstid – fick hela svenska folket se Rapports inslag om vanvården på privatägda Polhemsgården. Hur de äldre på boendet bland annat inte fick duscha på flera veckor och att liggsår sköttes så illa att patienterna drabbades av kallbrand.
Det hon trott skulle bli en liten notis i nyheterna skapade en enorm debatt i hela Sverige. Sarah Wägnert Sjökvist blev ansiktet utåt i den efterföljande medierapporteringen och utsågs till Årets svensk samma år.
För henne var det en självklarhet att ställa upp och berätta om missförhållandena på äldreboendet.
– Jag kände aldrig någon egentlig rädsla. Ett sätt var väl att inte tänka på sig själv utan personerna det berörde. Det berörde också mig i min yrkesroll, men jag fick i alla fall gå hem därifrån på kvällen. Det kunde inte de boende, säger hon.
Hennes värderingar och känsla för rätt och fel menar hon kommer från hennes föräldrar.
– Jag säger inte att jag alltid har rätt, men jag har en slags grundvärdering som jag alltid lutar mig tillbaka på. När man jobbar inom vården, som jag fortfarande gör efter 27 år, så är det otroligt viktigt att man uppmärksammar om det finns brister i vården, omsorgen eller behandlingen.
Den 1 januari 1999 trädde lex Sarah i kraft som en del av Socialtjänstlagen. Nu blev anställda inom bland annat äldreomsorgen enligt lag skyldig att rapportera eventuella missförhållanden eller risker för missförhållanden till den som bedriver verksamheten.
– Det har tagit en otroligt lång tid att få den här lagen att fungera ute i verksamheterna. Från början var det bara en liten paragraf – i dag är det en hel handbok som är väldigt genomarbetad och bra.
Skulle du gå upp på vård- och omsorgsnämnden i kommunen och fråga så skulle hälften inte veta hur man gör en anmälan. Det är ju pinsamt.
Sarah Wägnert Sjökvist.
Men trots att det gått 20 år sedan lagen trädde i kraft ser hon fortfarande omfattande brister. Främst att personal ute i verksamheterna inte är införstådda med vad Lex Sarah är, samt när, var och hur de gör en anmälan.
– Det är något jag tycker man ska ha kommit till rätta med på 20 år. Det har alltid varit en självklarhet att man är väl införstådd med sekretesslagen som finns. Jag har kollegor runtom i landet som fortfarande ringer, mejlar eller skriver på Facebook och frågar mig om hjälp. Skulle du gå upp på vård- och omsorgsnämnden i kommunen och fråga så skulle hälften inte veta hur man gör en anmälan. Det är ju pinsamt, säger hon.
Hon menar att ett stort ansvar vilar på verksamheterna och kommunerna i frågan och efterlyser bättre information till personal. Till exempel i form av en kortare introduktion efter att en anställd skrivit på sina tjänstgöringspapper. Alternativt att utbildning i lex Sarah implementeras på vårdutbildningar runtom i landet – men också att lex Sarah-handboken blir en naturlig del av arbetet.
– Jag tror man måste se annorlunda på det här jämfört med i dag; att handboken används som en kvalitetssäkring och att det finns en väl utarbetad plan på hur man bär sig åt och inte anmäler först när det blir en brist eller missförhållande. Förarbetet är otroligt viktigt.
Tror du det finns en rädsla hos somliga att granskas eller att drabbas av repressalier på grund av en anmälan?
– Det tror jag absolut att det finns. Men det är viktigt att veta att lagen är ett skydd för den anställde och att vi faktiskt är skyldiga att anmäla brister och missförhållanden, säger hon och fortsätter:
– Råkar man ut för repressalier så är det en otroligt dålig chef som inte har den kunskapen som krävs för att arbeta inom verksamheten. Så jag tycker absolut inte att man ska vara rädd att anmäla, man har ju identifierat problem eller en brist som man vill göra någonting åt.
Ungefär samtidigt som lex Sarah trädde i kraft flyttade Sarah Wägnert Sjökvist till Eskilstuna. I dag arbetar hon inom region Västmanland på resursenheten och täcker upp frånvaro på olika platser inom hela regionen. Någon egen upprättad lex Sarah-anmälan har det därför inte blivit för hennes egen del.
Hur stor betydelse tror du att den här lagen har haft?
– Jag hoppas att den har spelat en stor roll, verkligen. Sen har det funnits mycket att jobba med, men jag tror verkligen att de här tråkiga och tragiska händelserna som skedde på Polhemsgården har lett till någon slags förbättring inom äldreomsorgen. Jag vill tro det, säger hon.