Den som flyger lite mer än en gång per år, har alltså sett ganska länge hur SAS är på väg att gå ner för landning. Få i kabinen är yngre än medelålders, alla som vill äta vegetariskt får vara glada för en torr macka med tomater.
När inte SAS tar betalt för salladen.
Påkostade reklamkampanjer, och nyinredda plan, kan inte längre dölja att läget för SAS är allvarligt. Konkurrensen ifrån lågprisflyget är stenhård. Dyra satsningar på nödvändiga interkontinentala linjer har redan fått skrinläggas.
Därutöver är SAS flygplansflotta en av Europas äldsta och fortfarande beroende av gamla, uttjänta MD:s. Persontrafikens motsvarighet till mjölkvagnen.
Nedskärningarna på ytterligare 700 tjänster – och ännu en nyemission på 1 miljard kronor ifrån staten, drygt ett år sedan den förra – förändrar i princip ingenting. Konkurrenssituationen gör SAS överflödigt.
Medan privatresenärerna väljer billigare alternativ, väljer affärsresenärerna bättre. Farföräldrarna, som har barnbarnen i Frankrike, har tid att åka till Skavsta i stället för att ta flyget ifrån Stockholm. Pappan, som har ett morgonmöte i Paris, tar ett franskt bolag som serverar frukost.
Problemet för SAS är att produkten varken är lågpris eller fullpris.
Näringsminister Maud Olofsson (C) har inte ens hunnit pusta ut ifrån Saab-affären, innan regeringen nu får ännu en symbolisk kris att hantera. Precis som i fallet Saab missgynnas SAS av en affärsidé som vill passa alla och därför inte sticker ut.
Det är en delikat uppgift för en grön, liberal näringsminister att vara stödköpare åt ett skruttigt flygbolag. Miljöpartiet gör helt rätt som öppnar för en försäljning av SAS. Vad oppositionella MP inte behöver bekymra sig för, är att intresset för SAS är ännu mindre än intresset var för Saab.
Ryktena om tyska Lufthansa är just rykten. Och inte ens en flygande holländare kan väl se potentialen hos SAS?