Satsade stort på jazzen

Oxelöyran
Bernt Rosengren och Krister Andersson med Oxelösound Big Band
Meta Roos och Janne Ottesen med Trio con X
Svante Thuresson och Katrine Madsen med Claes Crona Trio
Tärnan, Oxelösund

En hel kväll med jazz och blues i Oxelösund. Och på flera scener samtidigt. Det måste vara den största satsningen där på dessa genrer på länge eller rent av någonsin.
Så inte var det lätt att välja i lördags kväll. Men även den som valde att stanna på ett ställe och lyssna fick rejäl omväxling på musiken. Och bra valuta för vad en samlingsbiljett kostade.
Bara att få höra ett storband är värt en hacka. Och Oxelösound gjorde som vanligt bra ifrån sig på hemmaplan i Tärnan, där allt hörs utan överakustisk rörighet.
Det fanns förstås mycket denna gång som var långt ifrån perfekt. Men något annat kan man knappast begära av ett icke-proffsgäng, när arrangemangen är skrivna av Bernt Rosengren.
Ändå hade han inte en enda gång trixat med alternerande träblås eller olika sordiner utan det var klassiskt i sättningen. Men där fanns massor av inprickningar och intoneringar i svåra lägen som gjorde att allt inte satt helt rent från trumpeterna eller med tajt auktoritet från saxarna.
Men helheten imponerade stort, och heder åt Oxelösound för ambitionen att inte bara spela sådant som Miller och Basie utan gå vidare. Det märktes också att allt var välrepeterat av Roine Uddfeldt, och så kunde vi kvällen igenom glädja oss åt att kompet i bandet svängde alldeles ovanligt drivande.
Och så roligt det var att höra låtar som Bernt Rosengrens egen Hip Walk eller Nisse Sandströms Moon Lake och Blue and White. Gamla Blue Moon blev här upphottad swing liksom Love for Sale, där Ola Granrot kom loss i ett verkligt tufft solo.
Tufft kanske också därför att på scenen stod två av Sveriges största tenorsaxofonister, Bernt Rosengren och Krister Andersson. Dock två personligheter, två temperament. Och därför intressanta att jämföra som solister.
Rosengren trygg i sina egna arrangemang, lite som en sträng lärare i uttrycket, stor ton med auktoritet, balans i spelet, ofta ganska få toner, rätt nära melodin, oerhört bra men kanske med begränsningen att det lät nu som det gjorde förr. Eller också ser man denna stiltrohet som det bästa.
Anderssons tenorsax spräckte tonerna ibland, lät ljusare, orenare men också mer brinnande. Riktigt var han var visste han inte alltid eller hur många chorus han skulle spela, men när han kom i trans gick fingrarna vindsnabbt och tonerna sprutade ur luren. Helt osannolikt!
Nästa program började på en lugnare nivå. Möt Meta var rubriken, och nu efteråt vet vi lite mer om Meta Roos, hennes uppväxt i Dalarna med motvilligt dragspelövande, lite om hennes funderingar över vuxenlivets små glädjeämnen och ilska över kroppsfixering och exploaterat kändisskap, allt framfört i repeterat mellanprat med musikerna och i låtar som fått svenska texter.
Helt ok, charmigt och med gott humör, men som upplägg lite i onödan påminnande om skolteater, Lill-Babs och Wenche Myhre.
Hellre då Meta Roos som härlig jazzsångerska rakt av i All of Me eller Without a Song. Och mot slutet började det svänga gott och handklappsframkallande, ja Route 66 kunde man nästan tro sjöngs och spelades av Natalie Cole och hennes amerikanska komp, vilket säger mycket om Arnold Rodriguez på piano, Per Johansson på bas, Joakim Ekberg på trummor och Jan Ottesen på gitarr.
Dessa fem borde bli givna publikfavoriter på en framtida musikpub i Gästabudssalen, eller hur? Också tack vare Ottesens sköna gitarrspel som Wes Montgomery eller Barney Kessel.
Och om Joakim Ekberg spelat softat men supersvängigt på trummor och cymbaler skulle det bli ändring på det softade när sista programmet drog igång. Då satt Petur Island Östlund vid spakarna och såg till att vi och musiken inte somnade till när det skulle vara pådrag, med god hjälp av Claes Crona på piano och den unge danske basisten Jesper Bodilsen, redan en auktorietet.
Svante Thuresson verkade trivas i detta sällskap och kom loss i scat-sång à la Freddie Hubbards trumpet. Men hans trumfkort var ändå danska sångerskan Katrine Madsen, som solo visade att hon kunde ge liv åt Summertime i snabbt swingtempo.
Största behållningen blev ändå deras växelsång en fras eller en strof turvis. For once in my life började släpigt men fick snabbt högre växel och mycken humor.
Och hon med sin ibland mörka och djupa röst kompletterade fint hans välkänt personligt ljusa, inte minst i ballader som Hoagy Carmichaels Skylark.
Märkligast av allt var hur de kunde skapa andakt runt Send in the Clowns och få den sången att leva så långsamt och med så glest komp. Värt biljetten bara det?
Vad återstår? För tänkbara besökare att fråga sig varför de avstod? För arrangörerna att utvärdera publikbortfallet? Det var skönt att slippa lockas gå mellan ställena, men kanske hade många velat välja fritt mellan Tärnan och Biblioteket? Kanske skulle allt koncentrerats till en scen? Eller delats upp på olika kvällar?
Fride Jansson