Satsade tufft och tungt
Visst är skillnaden stor för alla som gillar den improviserade musiken som konstart och/eller umgängesavstamp.
Nu erbjuds ett tiotal spelningar varje år, oftast i unika Gästabudssalen, som blivit stamlokus.
Många insatser har under dessa år gjorts för att göra Jazz ON till vad klubben är i dag. Ska någon nämnas bör det bli Staffan Heilborn, i vars positiva anda arbetet fortsätter med att ordna bra musik till rimliga kostnader.
Under åren har också de flesta genrer varit representerade och ett stort antal svenska grupper och storband kommit på besök.
Ett problem är att publiken kan vara svårflörtad och avstå från okända namn eller från djärva nyheter; heder ändå åt Jazz ON för försöket med Magnus Broo.
Ett annat problem är att det inte verkar ligga i tiden för ungdomen att lyssna på jazz, paradoxalt nog samtidigt som det vimlar av 20-åriga jazzlirare.
Värvningskampanjer är säkert bortkastade. Vänta hellre på mognare ålder och breddad musiksmak. Eller?
Hur som helst är Jazz ON störst i Sörmland, nu med 374 medlemmar berättade en glad och stolt klubbordförande Mats Karlsson i lördags.
Han sa också att jubileumskonserten satsat på grupper som aldrig varit här och som är det bästa Sverige kan erbjuda.
Och det fick vi snabbt kvitto på när Lennart Åbergs kvartett inledde med Mel Lewis hyllning till Django.
Åberg själv spelade med ett långt jazzlivs auktoritet och en härligt ärlig klang från tenorsaxofonen.
Mot Christian Sperings lugnt sjungande bastoner stod Mattias Ståhls knyckigt attackerande, impulsiva slag på vibrafonen. Och så Johan Löfcrantz, som ännu inte visste om att han skulle bli kvällens huvudperson (se nedan).
Han verkligen spelade på cymbaler, trummor och pukor, ovanligt markerat, nästan störigt, kunde man tycka först med tung metallisk ride-cymbal, som om han kommenterade eller upprepade de andras fraser eller spelade duett med dem.
Mot slutet fick han fram långa böljande vågsvall av cymbal-svooosch. Vilken talang!
Åbergs musik krävde en hel del av lyssnaren, var envetet sorgsen eller hade dadaistiska titlar som Dum och Ännu dummare med gladmusikaliskt upprepade småfraser i stil samba-calypso.
Och med rika tillfällen för trummisen att visa hela sin bredd och klangfantasi. Swing-komp blev alltid något mer än bara standard.
Och alla udda taktarter en barnlek!
Efter paus kom så elitgänget Stockholm Jazz Orchestra. Under Fredrik Noréns ledning har SJO blivit bland de bästa i världen på hårt och tufft arrad musik, både nyskriven och standards.
Ett tiotal standards gällde i lördags, en del uppskruvat för Stan Kentons band, annat arrat av Maria Schneider, Bob Mintzer, Gil Evans, Jim McNeely och intressantast Bill Holman. Samt träblåsklangvarierat av Göran Strandberg, bandets egen pianist.
Jan Kolin fick glänsa som Maynard Ferguson, Bertil Strandberg smekte på trombon om Moon Beams, Magnus Lindgrens tenor softsjöng om Easy Living medan Krister Anderssons tenor glödde för livet.
En specialitet var en solist i ett helt nummer, intressantast Peter Asplund på trumpet i Ol Man River.
För att nämna några i ett solistspäckat band, som ändå möjligen bör varnas för att i denna lokal blåsa alltför rent i lyssnarnas öron.
Men ändå blev ursnabba och vrålstarka Cherokee en supertuff slutkläm, skönt driven av Jukkis Outilas trummor och med ett supertight kvalitetsbevis från blåset utan komp.
Så jobbar vi med nyheter