Satsningen höll hela vägen

För sedd som vilken berättelse som helst är Jesu sista dagar en outsinlig historia: en man är utvald att lida offerdöden för alla andras räddning; någon måste förråda honom, men för denne vore det bättre att aldrig ha blivit född; och bakgrunden är religiösa och politiska intriger med hysteriska folkmassor i utkanten av det romerska imperiet.
På detta sätt fungerade det bra med Culturum som lokal, där vi ju också flera gånger kunnat se ”Jesus Christ Superstar”, som på flera sätt är en världslig historia om kärlek och maktkamp.
Åtminstone från läktaren såg man också bra, och det tillförde spänning att gestalterna i dramat sjöng mot varandra.
Riktigt lika bra gick det inte för den som ser ”Matteuspassionen” som en helig religiös upplevelse, en höjdpunkt i hela den kristna civilisationen. Då får inget gå fel och då krävs en kyrkas heliga rymd och varma akustik, kanske även den orgel som nu inte gick att uppbringa.
Samtidigt måste man ha rimliga krav och vara mycket tacksam för att Filharmoniska Sällskapet satsat så stort på sitt 100-årsjubileum med plus för att vi fick svenska texten projicerad (och med bara en kort stunds strul).
Många sångare och musiker måste ha varit överlyckliga i lördags kväll, när allt var klart och gått så bra. Några murriga ställen i orkester II och lite fiolgnissel men annars många mäktiga partier och vackra solistiska blåsare.
Körerna fick kämpa ibland men fick fram mobbens blixt och åska och hade imponerande kraft och känsla kvar till den tröstande slutkören.
Än en gång visade också Per Andersberg sin storhet. Enkelt men bra introducerade han hur upplägget på scenen var tänkt och påminde om dödens allestädesnärvaro under 1700-talet och om hur mottot i varje motgång för de flesta fortfarande var ”ske Guds vilja”. Och han höll fokus i tre timmar.
Ulf Lundmarks Kristus hade kanske mer auktoritet än värme men jag greps av allvaret och kraften. Och från en evangelist som Carl Unander-Scharin fick vi höra många mjukt medkännande ställen men också många ivriga och upprörda (i mina öron också så jag var rädd att rösten skulle gå över styr).
Solisterna var kanske inte helt jämna men det som gladde var en sopran med värme och innerlighet, en alt med allvar och medlidande, en tenor med kraft och en bas med pondus.