Schtunk gillar Hemsö

Tonen sätts redan under de första minuterna när en tjej på första bänk tappar sin mobil i golvet och inte slipper undan förrän hon noga kollat att både fram- och baksida är hel.
Därefter kan berättelsen om lycksökaren Karlsson och änkan Flod – så småningom – ta sin början. Men först sedan skådespelaren Josefine Andersson entusiastiskt förklarat att just Hemsöborna anses vara det allra sämsta Strindberg skrivit.
Nej, det är inte mycket som är på blodigt allvar när clownerna i 123 Schtunk tolkar klassiker. De kliver in och ut ur berättelsen och skojar vilt med teaterns alla tysta överenskommelser. (”Vi hade inte råd med bättre rekvisita. Ni får låtsas att det där är en chiffonjé.”)
Det är det respektlösa tilltalet, de rappa replikerna och de vilda associationerna som är själva grunden i Schtunks skådespeleriet. Och så den där ganska hänsynslösa driften med publiken.
Ändå är Hemsöborna i Schtunktappning betydligt närmare originalet än Schtunks Shakespearetolkningar – förmodligen för att vi i publiken faktiskt kan vår Strindberg sämre än vi kan vår Shakespeare. Det i sin tur tvingar trion på scen att berätta mer av historien och ta ut svängarna lite mindre.
Men skratta får vi ändå – mycket och ofta. Och clownerna själva verkar ha nästan lika roligt. I går blev självaste dödsscenen för mycket för Josefine Anderssons Madame Flod som var tvungen att återuppstå från de döda en stund för att kunna skratta klart.
I andra akten sviktar publikkontakten tyvärr något – kanske för att dramatiken ska få lite mer verkningskraft, kanske för att clownerna ska hinna igenom pjäsen på den utlovade tiden.
Men det är garanterat bara med 123 Schtunk på scen som skådespelarna kan hejda sig mitt i den laddade likbärarscenen över isen i snöstorm och på klingande göteborgska utbrista ”det här är mycket bättre i filmen”. Det är svårt att inte gilla en sådan trio.