Schubert mer på lek än allvar

För denna i grunden underhållande musik av serenadkaraktär var Elghammar nära nog perfekt. Akustiken i salongen var så pass kort att inte de åtta instrumenten rördes ihop, och det är viktigt eftersom där också finns en röststark kontrabas som annars kan murra till klangen. Och bättre tidstrogen miljö kan inte tänkas när musiken är från tidigt 1800-tal och beställdes av en klarinettspelande furste. Han ville ha Beethovens septett som förebild, så Schubert skrev snällt i liknande stil men lade till en fiol för balansens skull. Framförandet i lördags bjöd på allt man kan önska av läckert samspel och skiftningar mellan lek och allvar, mest lek denna gång, när Schubert ännu hade några år kvar att leva. Och som väntat fanns det extra mycket vackert och sångbart för klarinetten, vilket Kjell Fagéus omsatte i ljuvligt spel. Klangen och volymen reglerades mycket dynamiskt av valthorn, fagott och kontrabas ihop med de fyra livfullt lättrörliga stråkarna. Speciellt njutbart blev andandet med den naivt enkla melodi som kunde varit Birger Sjöbergs och som sedan fick svensk text i ”Spader Madame” av Hasse&Tage. Mer solistiskt klarinettspel att njuta av inledde kvällen i form av Bernhard Henrik Crusells första kvartett, där stråkarna var fullt värdiga medspelare i denna traditionellt fyrsatsigt wienklassiska underhållning. Önskemål till nästa gång i Gryt vore Dvoraks serenad för blåsare, eller något liknande av Franz Lachner, en av Schuberts vänner.

Schubert mer på lek än allvar

Två av Schuberts stora kammarmusikverk har burit upp årets Musik i Gryt: först i kyrkan den allvarliga kvintetten för stråkar, sedan den stora oktetten för stråkar och blåsare i lördags.