Se upp i backen här kommer jag

Härom helgen, jag minns inte riktigt när, så föll den första rejäla snön. Marken täcktes för första gången på länge av ett fluffigt, mjukt täcke, och i ärlighetens namn så föreföll snön faktiskt ganska lockande. Missförstå mig inte nu, jag hatar verkligen allt som har med vinter, kyla och snö att göra, men av någon underlig anledning så fick jag för mig att det skulle kunna vara skoj att dra ut och leka lite. Det kan ha med min ångest inför den då stundande artonårsdagen att göra, eller så drabbades jag av någon underlig vitaminbrist som påverkade mitt omdöme. Så må det vara, men ut i snön skulle jag i alla fall.

Tre par långkalsonger och två overaller senare var jag redo. Med pulkan och ett par trogna vänner i högsta hugg gav jag mig av. Nära mitt hus ligger en rätt frän pulkabacke, vilken jag brukade göra en och annan kullerbytta i som liten, och denna satsade vi på.
Mitt första åk kittlade ganska rejält i magen, ovan som jag var. Inte mindes jag hur man bromsar med en pulka, så jag satsade på att klamra mig fast och hoppas på det bästa. Dessvärre kom jag för sent att tänka på att den ganska branta pulkabacken slutar riktigt tvärt och avbryts av en bilparkering. Det lär jag inte glömma bort igen i första taget.

När jag i full fart hade avklarat backen, och bilparkeringen närmade sig med hisnande hastighet, stod valet mellan en röd Toyota eller intilliggande taggbuske. Ni kan nog gissa var jag hamnade. . .
Jag lät mig dock inte besegras av detta nederlag, utan beslutade mig för att angripa backen på nytt. Min värkande svanskota och en smula sårade stolthet sköt jag åt sidan, det är sånt man får stå ut med, tänkte jag. Vad jag dock inte hade räknat med var att jag, för att kunna åka ned för backen, först skulle bli tvungen att ta mig upp för den.
När jag flåsande nådde toppen tänkte jag med saknad tillbaka på de dagar som jag hade tillbringat där som snoris. Då kunde jag minsann springa upp och ner tio gånger på raken, no problems! Nu kände jag mig minst sagt redo för en pacemaker.

Några åk senare bestämde vi oss för att dra vidare till en lite mindre jobbig att gå uppför- backe. På vägen hämtade vi Pennan, min aningen korpulenta terrier. Pennan gillar faktiskt pulkaåkning mer än någon annan jag känner, men inte riktigt på det sätt man skulle kunna tro. Pennan gillar inte att åka i pulkan. (Trots att jag, i mina yngre år något bryskt övertalat henne att göra det. Förlåt Pennan.) Nej, Pennan gillar att springa efter pulkaåkare och gläfsa på dem som en rabiessmittad, för att därefter, när de äntligen lytt henne och stannat, överlycklig kasta sig över dem och bita i deras vantar.
I vanliga fall är Pennan faktiskt en mycket fredlig varelse, men så fort någon forsar nedför backen blir hon som förbytt. Denna kväll var självklart inget undantag, hon var faktiskt vildare än någonsin. Förmodligen beror det på att hon inte har fått jaga tillräckligt många pulkaåkare under de
senaste åren, och nu äntligen fick utlopp för alla sina uppdämda mörda alla pulkaåkare-känslor.

När Pennan äntligen hade tröttnat, eller rättare sagt, när hon hade snott alla våra vantar och ätit upp dem, så begav vi oss hemåt, för att avnjuta pulkaåkarens ädla nationaldryck: varm choklad. Vi hade alla överlevt ännu en minusgradig vinterafton, och även om vi inte hade lika kul som Pennan så måste jag erkänna att det ibland kan vara riktigt roligt med vinter.