Seldahl fastnade aldrig i ett fack

Jag minns fortfarande när jag såg Änglagård första gången. Det tog nästan halva filmen innan jag förstod att den bigotta och fördomsfulla bondhustrun med det hopplösa håret spelades av Viveka Seldahl.
Så ful har jag nog aldrig sett henne, vare sig förr eller senare. Men framförallt har jag aldrig sett ett mer övertygande porträtt av en småskuren vet-bäst-människa. Ända ut i de hopknipta läpparna och den lätt kutiga ryggen förmedlade Viveka Seldahl bilden av inskränkt bitterhet.
Det påstås att det var just den rollen som gjorde henne folkkär. Men det tror inte jag.
Jag tror att Viveka Seldahl vunnit svenskarnas hjärtan långt tidigare. Kanske redan i Raskens 1976, då hon spelade Nergårds-Anna. Som så ofta med livskamraten Sven Wollter som medspelare.
Men rollen i Änglagård visade Viveka Seldahls mångsidighet som skådespelerska. Hon fastnade aldrig i ett fack eller en pose. Och hon kunde plocka fram det betydelsefulla i en roll med små medel. Hon var, kort sagt, väldigt begåvad.
Det var förstås därför hon fick göra så många av de stora rollerna på teaterscenen Ladyn i Macbeth, Blanche i Linje Lusta, drottning i Fedra, Masja i Tre Systrar.
Som skådespelerska var Viveka Seldahl alltid ärlig. Framtoningen var ofta lågmäld och stillsam, men hon kunde också explodera i stora känslor när så krävdes. Och hon behärskade till fullo konsten att hålla igen på scen, att spara på krutet tills det gjorde mest nytta och att våga vila i tystnaden.
Jag minns henne i Ralf Långbackas uppsättning av Körsbärsträdgården på Stockholms Stadsteater 1997, där hon som bortskämd godsägarinna kråmade sig för beundrarna. Och jag kommer aldrig att glömma hennes lätta skratt som vackra Roxanne i Cyrano de Bergerac.
Lika starkt intryck gjorde hon på filmduken. Ofta fick hon spela den svala, vackra kvinnan. Men hon dök också upp i oväntade roller, till exempel som fängelsedirektör i Vägen ut.
Det känns som en märklig slump att En sång för Martin blev hennes och Sven Wollters allra sista gemensamma film.
Han spelade dirigenten som bröts ned av Alzheimers sjukdom. Hon spelade hustrun som tvingades se livet och kärleken gå i kras. Och medan Sven Wollter lyckades med konststycket att långsamt släcka sin blick, gjorde Viveka Seldahl en fantastisk rolltolkning där sorgen och bitterheten i blicken istället växte minut för minut tills den nådde den yttersta svärtan.
Vi är många som kommer att sakna henne.