Självbiografiskt i hästväg

Den som sett hennes svartklädda gestalt med en cigarrett i handen har möjligen svårt att föreställa sig Lekander som hästägare och ryttare. Men i boken ”Hästar, män och andra djur” får vi möta Nina Lekanders vallack Alegre. En andalusisk häst som är Nina Lekanders förverkligande av flickdrömmen om en egen häst. (Titeln anspelar förstås på uttalandet ”män är djur” av dåvarande Roksordföranden Ireen von Wachenfeldt.)
Under tre somrar i hennes stuga på Öland får vi följa Nina Lekanders liv med de två burmakatterna och skimmeln Alegre, som hon likt Pippi Långstrumps ”Lilla Gubben” håller på sin tomt. Hon tränar dressyr för en sträng instruktör, rider ut, utfodrar och mockar.
Allt medan hon bearbetar separationen från” Claes”, som nu lever ihop med en betydligt yngre kvinna, som han dessutom har fått ett barn med. Det barn som han aldrig fick tillsammans med Nina Lekander. Nu vill hon inte ha med hans nya familj att göra. Att Nina Lekanders son Frans, som växt upp med Claes som styvfar, har fått en bonussyster, komplicerar bilden bara lite.
Vartefter tiden går sjunker bitterheten undan för ett mera behagligt vemod och en insikt om att hon är lycklig med
sig själv, sonen och hans kusiner – extrasönerna, sina vänner, hästen och det enkla livet på Öland.
Arbetet, att lyssna på radions P1 och läsningen skänker också mening och glädje i tillvaron. Sexuella kontakter med män är hon inte intresserad av just nu, och män är inte intresserade av henne. Hennes attraktionskraft tycks ha försvunnit med fertiliteten.
I denna berättelse har Nina Lekander sprängt in essäistiska avsnitt om tamhästen, dess historia tillsammans med människan och dess betydelse och status i samhället i dag. Detta bygger dels på egna erfarenheter och på ett flitigt studium av litteratur och andra källor i ämnet. Hon kommer in på människans (och särskilt kvinnors) relationer till djur i allmänhet, och huruvida man kan fortsätta äta kött. Någonstans inser hon att researcharbetet svällt ut och dragit iväg, och hon måste bestämma sig för att sluta samla fakta och bara skriva.
I sista kapitlet ser allt ganska ljust ut. Äntligen verkar en hovslagare komma tillrätta med Alegres återkommande (och kostsamma och tidskrävande) tappskor. Den ensamma hästen har äntligen fått en hagkompis. Och nu ska han tävlas i hoppning!
Hopptävlingen och ridsporten får bli en metafor för jämställdhetens paradox och moment 22: man måste släppa in dem med makt och resurser att tävla på samma arena och villkor som dem som saknar dessa privilegier. Tävlingen slutar naturligtvis precis som den ska i en hästbok.
”Hästar, män och andra djur” är överraskande, underhållande, välskriven och irriterande – med andra ord riktigt bra.