Självmordsbombarens själ

Så har då åter igen en självmordsbombare slagit till inne i Israel. Och åter tvingas man grubbla över vad som förvandlar en ung människa till en levande bomb med avsikt att ta så många som möjligt med sig i döden. Vad rör sig i massmördarens huvud?
Är han besatt av ett brinnande hat? Är han en galen religionsfanatiker? Är han en stackars hjärntvättad sate i händerna på skrupelfria mördare?

Eller har han nått sin bristningspunkt, där döden är en bättre utväg än ett liv i outhärdlighet? Ett liv där han inget hopp kan se och där inget hopp heller ges.
Ser bombynglingen på sina offer som personliga fiender sekunden innan han går av, eller ser han dem som representanter för en stat som tog ifrån honom hans eget liv? Skulle vi alla kunna bli självmordsbombare. om vi föddes in till ett liv i hopplöshet?

Det ska väl ändå mycket till innan en ung människa som har ett helt liv liggande framför sig gör sig beredd att offra detta liv, oaktat de motiv han andrar för sig själv på sin väg till mordplatsen.
Tragiken i Mellanöstern kan bara släppa genom att förtrycket lyfts. Det sorlande glada livet på utekaféerna är bara en alltför bjärt kontrast till den egna misären.
Är det därför det brister i ynglingens själ? Är det därför han briserar sin bomb?

Rolf Dahlén