Liksom att namnet Swing Sling Brass ska höra ihop med en drink som bandet mixade ihop under en stor brasstävling i Norge. Fast när så mycket annat som var storljug i mellansnacket så vet jag inte om jag tror dem. Men kul när de sjöng receptet som en krängande polska.
Ändå är ju knappast brassinstrument det som man i första hand tänker på ihop med show och festliga upptåg. Det är liksom inte så lätt att dansa omkring på en scen med en tuba i famnen. Eller med en bastrombon som man absolut inte för kröka draget på.
Och musiker brukar nöja sig med att spela jättebra, inte brista ut i sång, solo eller i kör. Eller stjäla åt sig en solostund vid mikrofonen.
Men så är Swing Sling Brass ingen vanlig ensemble. De kommer från olika håll och olika genrer. De som sitter i symfoniorkester får chansen att släppa loss. Och de som spelar jazz i storband får chansen att sjunga själva. Och så har de ingen dirigent eller ledare som stjäl strålkastarljuset.
Lite åt det barnsliga hållet var en del inslag, i ärlighetens namn, som när sju män släpper loss. Och det hände att inte alla toner satt på plats och att insatser hade lite osynk. Men det förbleknar inför att de spelade allt utantill och oftast var som radiostyrda ihop med ett enormt klipp från trumpeternas höjdtoner och ner till den oförtröttlige tubaisten, som dessutom kunde rund-andas och alltså hålla samma ton hur länge som helst utan avbrott.
Vad som spelades sa de inte. En hel del var skrivet och arrat av Lars Almkvist, från muskelstinn blues till musik till en actionfilm men sades beskriva hur en man ramlade ner i ett idé och lyckades döda björnen.
Det berömda hornkonsertrondot av Mozart lustmördades med skräniga inpass à la Mexico, medan Don Juans serenad fick ha kvar sin mjukhet men berättades av tubaisten för de andra sittande i ring på golvet.