Sjunger en stark Norma i Callas anda
Och så gjorde hon två inspelningar av Norma. Den som har råd skaffar båda och behöver sedan inte lägga några pengar på biljetter till Norma.
Eller kanske ändå, för att se och höra Södertäljeoperans nya version på Estrad, därför att den är gjord med hjärtat, med frivilliga insatser och låg budget och samtidigt professionalism.
I Södertälje är det stilisering som gäller. Mot cementgråa pelarrader rör sig det galliska folket i tidlöst bruna kläden och mössor. Ett sjukt grönt ljus och rök förstärker deras underläge. Representanterna för den romerska ockupationsmakten bär långrockar och stövlar.
Helt lyckat är det inte. Orovesos halsduk är omöjligt käck, och vissa kläder liknar farligt mycket pyjamas. Och Normas hem badar i ett extremt vitt ljus. Tyvärr verkar tak och väggar vara av plast.
Men det avskalade passar bra med ödesdramat, en romantiserad version av Euripides Medea med svartsjuka och hämndbegär. Likt Oidipus bär Norma också på skulden och måste döma sig själv på slutet.
Som grammofonopera är detta mums. I dag är det ont om de stora röster som krävs, speciellt på tenorsidan. Och sceniskt blir lätt agerandet teatralt.
Båda dessa problem märks av i Södertälje. Men sådant bortser man oftast ifrån.
För i Södertälje står Giovanni Impellizzeri på pulten. Jag tror han vet allt om sin landsman Bellini och älskar varje ton, lockar fram hjärta och smärta ur sina femton stråkar och färglägger med träblåsarna. Och så sitter där två klangmagiska hornister.
Han har inte bråttom, ibland så till den grad att sångarna tappar legatot mitt i ett ord. Han smeker melodierna med kärleksfull vänsterhand så sopranduetterna ger gåshud. Ogenerat osvenskt och underbart!
Kören av hängivna amatörer har gjort ett jättejobb, låter oftast bra men allt satt inte riktigt på plats på premiären.
Och så då Norma, där Emilia Falcaru infriar de flesta förväntningar. Rösten har ofta förbluffande mycket av Callas storhet, utbrott, pianissimon, passion, ibland också osköna moment.
Som kvinna och mor griper hon mitt hjärta, mindre som furiös hämnare. Och första entrén är inte bra: en huvudroll och prästinna kan inte titta under lugg. Och utslagna armar måste ransoneras.
Annika Skoglund håller ihop sin roll sceniskt bättre, och är klädd som en yngre upplaga av Norma. Intressant! Förut alt och nu sopran klingar Skoglunds röst härligt fokuserad. En Norma i vardande, vem vet?
Peter Nygren gör ungefär vad som går av ynkryggen Pollione och det kompenserar en del att rösten är alltför lyriskt vek för Bellinis heroiska tenorkrav à la Otello.
Basen Michael Schmidberger däremot har volym och pipa så han skräms, också så man ibland blir orolig för forcering och irriterar sig på små orenheter i uttalet.
Så jobbar vi med nyheter