Skälvande prosa i Knausgårds fortsatta kamp

Det land han medvetet valt, inte för att hamna i en total kontrast till det invanda Norge, utan för den lilla fasförskjutningens skull. Ett land som nästan är likadant, som kräver millimeterprecision för att begripas och hanteras.
Men den som förväntar sig en Sverigeskildring för självspäkning och rättfärdigt lidande blir nog besviken. Knausgårds smärta över den svenska konformiteten får betecknas som ringa och oftast framställd med behövlig distans. Och hans dokumentärt fiktiva stil passar alldeles utomordentligt för att lyfta fram den kulturella medelklassens stigmata i huvudstaden.
Uppbrott Norge, avslut äktenskap och ankomst Stockholm. Ny förälskelse, skrivarvånda och skrivarglädje, familjebildning. Sånt som händer ganska ofta, det originella här är precisionen. Det helt säregna med Knausgårds prosa är den absoluta troheten och tonträffen i minnesskildringarna. Den slags superepik Knausgård skriver har ingen motsvarighet bland nordiska författare i dag.
Det händer att man undrar om redovisningsplikten måste vara så fullt detaljerad om sånt som tivoliutflykter och vänmiddagar, men än sen? Avsnitten är lättlästa, och alltid osäkrade med en hemsk och halvt omärklig laddning – kommer allt att gå åt helvete nu? I denna välordningstillvaro, briserar sammanhangen, spräcks överenskommelserna?
Knausgårds flödande prosa liksom skälver, vardagens trivialiteter är minerade. Dotterns födelse är naturligtvis omtumlande, som för alla intellektuellt kontrollerade människor, men hos Knausgård är omprövningen furiös och monumental.
Och så slår han upp de mest fantastiska sidorna i romanerna, de essäistiska samtalen eller funderingarna. Med en mozartsk lätthet och en samtalston som hela tiden är obekymrad och elegant. Det är som att livskänslan, den där närvaron från vardagsscenerna obekymrad fortsätter in i de intellektuella prövningarna.
Det självporträtt han låter vännen Geir avfyra mot författaren själv i bokens slut är så klart skuret att man kisar mot det obarmhärtiga ljuset. En annan sådan utflykt är avsnittet om Kjartan, morbrodern vars livsöde är ett läsande öde som färdas från Hölderlin till Heidegger.
Fem sidor absolut kompakt text utan styckeindelning, men med en filosofisk kapacitet att omsätta hela epoker.
Ibland är Knausgård rolig, men jag tror det är oavsiktligt. Som det uppfriskande och avklädande blixtporträttet av litteraturtillståndet i Sverige.
Det är inte det formella överskridandets konst som litteraturen handlar om säger Knausgård i ännu en av sina essäer, inte de konstfärdiga fjolligheterna, utan det magiska ögonblicket som dräper misologin, misstron mot ord. ”Det man säger är sant kan man alltid också säga är osant. Det är en nollpunkt, och platsen varifrån nollvärdet breder ut sig”.
Därför blir allt möjligt från denna punkt, och jag förställer mig att det är så man får läsa Knausgårds megaskildringar. Som ett stort bergsmassiv av enskilda utsagor, av levande meningar om ett annat bergsmassiv, livet. Kören av stämmor blir alltför smärtsam för att ta in som helhet, den enda tolkningsmöjligheten är de nedbrutna enskildheterna. Vad går nu detta allt ut på? Att läsa Knausgård är som att höra livet själv svara på frågan om sin mening.