Skamset i Gittans värld

Ängsliga Gittan är tillbaka – hon som gärna tar ett steg bakåt, ogillar trängsel och trivs rätt bra i ensamhet med sina djurvänner.
Men i ”Gittan gömmer bort sig” är Gittan redan från början inriktad på umgänge. Hon har just ringt på dörren hemma hos Hjördis, kompisen som bor i samma hus men som inte får gå på Gittans dagis. ”Det är fullt”, som Pija Lindenbaum krasst konstaterar i en vass bisats.
Som vuxen högläsare inser man att Hjördis föräldrar drabbats av storstädernas omtalade dagisbrist. Som så många andra har de löst problemet med en barnflicka och några inhyrda dagbarn.
Det är den coola barnflickan Puma som Gittan längtar mest efter. Pija Lindenbaums illustrationer visar tydligt Gittans beundrande blickar på Pumas lila naglar och tatueringar.
Hjördis däremot är en ganska stökig liten kompis, och det är hon som kläcker den inte helt genomtänkta idén att plocka upp de pyttesmå dagbarnen ur spjälsängen och börja leka med dem.
Det går ändå rätt bra, tills Gittan råkar tappa en av bebisarna så den skrikande ramlar
i golvet och Puma rusar in och skäller på Gittan.
Fylld av skuldkänslor rusar Gittan hem och gömmer sig i klädkammaren. Och där gör de entré, fantasidjuren som i alla Gittanböcker dyker upp som tröst i svåra situationer. Den här gången handlar det om ett gäng rätt slöa illrar som erbjuder sig att tycka synd om Gittan. Dessutom vill de faktiskt bli kastade upp i luften och slå sig hårt när de trillar i golvet. Inte som bebisen en trappa ner.
Gittanböckerna har enorm igenkänningsfaktor. Vem har inte gjort fel, blivit utskälld och trott att skammen aldrig ska gå över? Eftersom Pija Lindenbaum vet mycket om känsliga små själar låter hon skuldkänslorna ta rejäl plats innan Puma och Hjördis gör entré och ställer allt tillrätta med ett omplåstrat dagbarn och löfte om glass.
Illustrationerna skapar, som alltid i Lindenbaums böcker, ett alldeles egen universum. Perspektiven är sneda, proportionerna förvrängda och detaljerna avslöjar mycket mer än den ganska fåordiga texten.
Men man ska inte låta sig luras av de korta meningarna. Varje ord är valt med stor eftertanke och just den avskalade enkelheten i språket formar en alldeles egen poesi.
I ”Gittan gömmer bort sig” är inte fantasivärlden och verkligheten lika tätt sammanblandade som i tidigare Gittanböcker. Kanske är det Gittan själv som växt upp och ser gränsen tydligare? Det förändrar i alla fall stämningen i boken. Här finns inte samma uppenbara komik som i Gittans möte
med de brötiga älgbrorsorna eller gnälliga gråvargarna.
Men humor saknas verkligen inte. Min personliga favorit i boken är de båda dagbarnen, så otroligt härligt uttrycksfulla i sin vindögda hårlöshet att man bara måste älska dem.