Västerdalarna och Västmanland är deras specialiteter. Men det går bra att mötas om man lyssnar. Och så skriver de båda två egna låtar, ibland lite modernare men ofta med stor respekt för traditionerna och med stor kunskap om dem.
Josefina Paulsson och Jonas Åkerlund är nu båda riksspelmän och därmed officiellt intagna i folkmusikens finrum. Och de har gått på Musikhögskolan i Stockholm.
Men när de spelade i barocksalongen på Öster Malma i går eftermiddag var det ingen pedantiskt lärt över deras spel och de fick fin publikkontakt. Trivsamt och informativt men inte pratigt. Koncentration i spelet men också improvisation, och låtvalet blev mer och mer givet av stunden. Mycket gung med hela kroppen men mjukt och fotstamp till spelet, mer och mer ju krångligare en polska verkade kränga sig fram med olika längd på tonerna i tretakten.
Och mycket musikglädje som vi fick ta med oss hem plus en del kunskaper: om Ceylon Wallins säregna spelstil på nyckelharpa och om Eric Sahlström som var stormannen bakom nyckelharpans moderna kromatiska form och popularitet.
Josefina Paulsson var inte bara tekniskt bergsäker med hästminne för låtarnas alla repriser och krusiduller. Hennes sextondelar löpte som kristallklart vatten och hennes lillfinger på vänsterhanden verkade kunna göra hur långa intervallsprång som helst och ändå hamna rätt. Och så svänger det om hennes stråkföring, inte hårt eller tillkämpat utan lätt som vore det enkelt.
Jonas Åkerlund var mannen att matcha som solist och att kompa och lägga till borduner och stämmor med och mot, och så otroligt rena terser de fick ihop tillsammans hela tiden. Med och utan medklingande extrastämmor var det ett himmelskt skimmer av övertoner, och från den lilla gitarren och från cistern lyste det ljust och drömskt som från en cittra.
Sedan kunde han dessutom tämja en gammal svensk säckpipa i klangen och få den att spela upp till dans.
Om något saknades? Kanske något svartare, farligare. En låt om Digerdöden? Eller om F-n själv?