Skippa rädslan för förändring, Björklund

I Sollentuna har papper och penna lagts åt sidan i förskoleklasserna. Eleverna lär sig i stället läsa på digitala läsplattor. En dokumenterat effektiv metod, hävdar den lokala skolpolitikern Maria Stockhaus (M) (DN 30/1).
Argumenten att det är svårare att skriva med penna duger inte. Handskrivande och pappersböcker behövs även i framtiden, replikerar skolministern, som säger sig bli både upprörd och sorgsen av läsplattetilltaget.
Digitaliseringen och internetutvecklingen förvirrar på alla nivåer i samhället. Lagstiftare, lärare och låtskrivare är exempel på yrkesgrupper som har visst fog för sin oro. Historiker är rejält bekymrade över hur framtidens människor ska veta något om livet år 2012. De för historievetenskapen så elementära kvarlevorna blir allt färre. Det är ett oroväckande problem som saknar lösning.
Låt vara att rubrikerna som vanligt är tillspetsade när Jan Björklund påstås vara emot modernisering av skolan. Visst är det viktigt att börja använda datorer tidigt, säger han i DN (1/2). Trots det borde han våga gå fler nya vägar. Han tycks ofta grunda sin argumentation på känslor i stället för fakta.
Det är nostalgiska känslor som går ut på att det var bättre förr. Björklund förklarar inte varför det är bättre att lära sig läsa på papper, för att bara ta ett exempel.
Skolministern och andra traditionalister som exempelvis Horace Engdahl skattar den klassiska bildningen högt. Och det med rätta. Elever bör lära sig hur den moderna välfärdsstaten uppstod i stället för att googla fakta om Gunnar Myrdal och sen få ihop ett inlämningsarbete. Gedigen kunskap och grepp om sammanhang är fundamentalt för att analysera människans samtid, ursprung och framtida utveckling.
Men tradition utesluter inte innovation. I sin envetna kamp för att såga den socialdemokratiska flumskolan stångar sig Björklund blodig. Argumentationen är för grund och övertygar inte. Hans tankegångar framstår dogmatiska och han ifrågasätter inte det han generaliserar som bättre förr.
Även Björklund vet att möjligheterna och utmaningarna för dagens sexåringar har förändrats diametralt sedan 1960-talet.