Skräck i klezmertakt
När Nosferatu hade premiär 1922 satt en ensam pianist i biosalongen och försökte fånga och förstärka stämningarna i filmen.
Kandels Kapell låter betydligt mer än den ensamme stumfilmspianisten. De spelar allt från fiol, klarinett och dragspel till de mer ovanliga instrumenten zimbalon (en bräda där man slår med klubbor på olika strängar) och tenorhorn. I kväll står de på rad framme vid Culturums filmduk för att alla fem musikerna ska kunna se Nosferatu samtidigt som de spelar.
Vi spelar utan paus i en och halv timme och har inga noter att titta på. Det gäller att hela tiden vara uppmärksam på filmen, berättar Anne Engström som är Nyköpingsbo och spelar fiol i Kandels Kapell.
Det svåraste med levande filmmusik är att det är så noga med tajmingen. På en vanlig konsert är inte tempot så avgörande. Man kan spela lite långsammare eller lite snabbare, bara alla håller samma tempo. Men här gäller det att musiken tar slut precis samtidigt som scenen. Vi har säkert sett filmen hundra gånger medan vi repeterat och tajmat scenerna för att få allting exakt.
Kandels Kapell spelar framförallt balkanmusik och klezmer, som är den traditionella musiken för Östeuropas judar.
Klezmer är underbar musik. Den har hela känsloregistret, från vemod till en härlig glimt i ögat. Den kan spelas av en liten duo eller ett storband, göras jazzig eller mer intim.
Klezmer passar dessutom ovanligt bra när man ska förstärka stämningarna i en film som Nosferatu, tycker Anne Engström.
Det är så uttrycksfull och fantasifull musik.
Kandels Kapell har plockat ut en del traditionell klezmermusik till Nosferatu, men också komponerat mycket själva. Och det har de gjort tillsammans.
Vi är väldigt kollektiva av oss. Ha, ha. Det är trevligt, men det tar också väldigt lång tid. Visst blir vi osams ibland, men det handlar ju om att ge och ta. Och vi är en bra grupp männsikor som har lätt att samarbeta.
Vem brukar oftast få sin vilja igenom när ni komponerar ihop?
Det är nog vår dragspelare Simon. Han är mest diplomatisk och därför får han oftast som han vill.
Ska man komponera filmmusik finns också många fasta formar att använda sig av. Den ensamme hjälten i en präriefilm vägleds alltid av ett valthorn, medan kärlek uttrycks med smäktande stråkar.
Musiken betyder massor för en film. Man kan titta på vilken Disneyfilm som helst om man vill bli övertygad. Och en stumfilm behöver verkligen musik för att komma till sin rätt. Annars skulle den bli väldigt blek.
Kandels Kapell behöver i alla fall inte oroa sig för ett av de bekymmer som 20-talets stumfilmspianister kunde drabbas av filmer som går av under visningen.
I kväll visas Nosferatu på dvd, men förr fick pianisterna naturligtvis underhålla publiken medan filmerna reparerades. Det slipper vi.
Så jobbar vi med nyheter