Skrämmande aktuell dåtidsskildring

Inbjudna till middagen är fem kvinnor ur historien. Där är Johanna som, utklädd till man, lyckades bli påve på 800-talet men som fick betala dyrt för sin förklädnad. Isabella Bird, kvinnlig upptäcktsresande under 1800-talets mitt. Den japanska kurtisanen Nijo, hon som började som kejsarens konkubin för att senare bli buddistisk nunna och författare.
Med Marlene (Katarina Ewerlöf) som värdinna går diskussionen varm. Kvinnorna återger episoder ur sina liv för att bli avbrutna eller ifrågasatta av sina medsystrar. Dialogen är rapp och kvinnornas skildringar av sex, våld, barnarov och total maktlöshet helt osentimental.
Ensemblen lyser. Med god hjälp av Caryl Churchills välskrivna manus får de replikerna att rinna som vatten, vare sig de smeker eller slår.
Större delen av första akten står kvinnorna på rad framme vid scenkanten. Stilla. De pricksäkra kostymerna och masken gör att ögat alltid har någonting att sysselsätta sig med.
Om första akten förtrollar med sin mystik är andra akten betydligt mer skrämmande för en nutida publik. Här lämnar Marlene sina dåtida systrar och ger sig in i samtiden. Hennes individualism och stenhårda karriärfokus blir alltmer tydligt och igenkänningsfaktorn är oroväckande hög. Antingen är du en riktig kvinna eller en sådan som gör karriär. Antingen är du en osentimental jävel som satsar på dig själv, eller så är du dömd att stanna på botten. De kvinnor som söker jobb via bemanningsföretaget får råd som att inte berätta att de planerar att skaffa barn.
Nu får också Marlenes karriärtörst sin förklaring. Hon, till skillnad från systern Joyce, var den som drog. Hon lämnade sin skitiga arbetarklassuppväxt och åkte på en klassresa. Nu är det hon själv som gäller, det finns inget ”vi”. Marlene talar sig varm för Margaret Thatchers kompromisslöshet och tro på individen.
Caryl Churchill skrev ”Top girls” 1982 men pjäsen skulle lika gärna kunna vara skriven i dag. Dialogen är märkvärdigt opåverkad av de 30 år som förflutit och problematiken har inte förändrats märkbart. Antingen är klass- och könsskillnaderna desamma som på 80-talet eller så var Churchill långt före sin tid.