Skruvad men tunn familjefilm

Men när Hotell Gyllene Knorren nu flyttar in på bioduken blir det uppenbart hur tunt manuset egentligen var. I julkalenderns kvartslånga episoder var det lätt att skratta åt pappa Rogers klantigheter och snubblerier, alla galna missförstånd och frossande smågrisar. Men för en och en halvt timmes långfilm krävs mer än så.
Den som såg julkalendern kommer inte att ha några problem att hitta in i historien. Familjen Rantanen har fortfarande tomt på sitt hotell (borde de inte ha gått i konkurs vid det här laget?), Ingos minigris Pyret äter fortfarande allt han kommer åt (inklusive mamma Ritvas nyplanterade ekologiska grönsaker) och pappa Roger tar fortfarande bara felaktiga beslut (som att köpa ett växthus för 50 000 kronor, trots att plånboken är tom).
Tur då att Ingo anmäler Pyret till en agilitytävling för hundar där högsta vinsten är just 50 000 kronor. Man behöver inte ha gått en kurs i filmmanusskrivande för att förstå hur det kommer att gå i den tävlingen.
Överhuvudtaget känns ”Hotell Gyllene Knorren” som att se fyra väääldigt segt utdragna julkalenderavsnitt. Trots att både tonen och tempot i filmen är högt uppskruvade händer väldigt lite. Dessutom beter sig alla vuxna som om de vore med i värsta sortens fars – den där man skriker, snubblar och blinkar åt publiken på samma gång.
Men de sjuåriga killarna som sitter bredvid mig på pressvisningen verkar inte dela mina sura invändningar. ”Är det redan slut”, suckar en av dem besviket när Pyret springer hem lydnadstävlingen och alla på Gyllene Knorren är glada och belåtna.
Själv har jag vid det laget tittat på klockan oavbrutet i en kvart.