Skytte är definitivt Stigs grej

När han inte skjuter själv, vill säga. Stig är fortfarande aktiv på SM-nivå, en tävling han varit uttagen till 25 gånger, och planerar att träna i så många år han bara kan.
– Det finns en farbror i Trosa som tillhörde svenska eliten till alldeles nyligen, och han är över 90 nu.
Leendet lurar i mungipan. Stig berättar om militärtjänsten i Kongo och Gaza, om hur han träffade hustrun Mona på dans i Norrköping och om sitt jobb inom Televerket. Men, mest pratar han om skyttet, om korthål och om fältskytte. Om hur han fått intresset i arv från pappan och om allt ringande och arrangerande han sysselsatt sig med de senaste femtio åren.
Det sägs att det inte hade varit sådan fart på Gnesta Skyttegille om det inte vore för Stig.
– Jag vet inte om det har blivit som ett kall, kanske. Ungdomarna visar uppskattning, de kanske känner sig trygga med mig.
– Det är klart, vissa dagar blir det för mycket och då är det inte lika roligt. Men jag får väldigt mycket tillbaka.
För tio år sedan fick Stig knäna utbytta mot proteser och då tvingades han ta en paus. Ögonen har blivit sämre med åren, en uppenbar förlust i skyttesammanhang.
– Jag ser dåligt med glasögonen, det är lätt att döma bort sig när det blir en gissning. Det är lite jobbigt när jag var duktigare förut. Därför får jag köra korthål fält nu, det är kortare avstånd och lättare att bedöma.
På Stig låter det som om det mesta går att lösa, livet verkar roligt och aktivt. Skyttetävlingarna pågår under våren och sommaren, när kylan och mörkret kommer varvar han träningen med jakt.
– Jag trivs bra i naturen, det är så lugnt och tyst. Skjuta är det som är minst viktigt, vi fikar, pratar och grillar korv. Man skjuter inte allt som kommer, ibland kommer djuren nästan upp i knäet... det är fina upplevelser.