När jag var på Lesbos som volontär blev jag ofta förvånad och glad över den hjälpsamhet och omtanke som människor visade mot varandra. På ön var det naturligt för alla att sträcka ut en hand varthelst det behövdes. Jag hade ingen bil under den månad jag var där, men klarade mig bra ändå. Fick lift härs och tvärs, dit det behövdes hjälp. Efter att jag kom hem har jag ofta saknat gemenskapen och hjälpen som gavs utan krav på motprestation. Idén från filmen "Skicka vidare" omsatt i praktiken. Om du hjälper mig så hjälper jag någon annan. För att hjälpa varandra är grunden för gemenskap.
I min saknad såg jag den omtalade filmen "The Swedish theory of love" där svenskarna beskrivs som det ensammaste folket i världen. Den är ganska skruvad och jag kände inte helt igen mig i bilden av oss som ett folk som inseminerar oss själva för att slippa närhet, samtidigt som vi går skallgångskedjor med Missing people för att få utlopp för vårt behov av gemenskap.
Men ändå. Visst sved igenkänningen till ibland. När jag sedan såg dokumentären "Randy evaluates Sweden" där en musiker från Brooklyn får upptäcka Sverige och blir chockad över alla stängda ansikten och dörrar, föll bitarna på plats. Jag tror inte den svenska ensamheten beror på att vi inte vill ha gemenskap, utan på att vi inte riktigt vet hur man gör.
Vi är helt enkelt inte vana längre att bo trångt med många människor, eller att be folk vi inte känner om hjälp. Eller att erbjuda den. Ibland känns det som att vi kanske haft det för bra och inte behövt hjälpas åt. Jag önskar naturligtvis varken krig eller fattigdom på oss, utan hoppas det finns ett annat sätt att våga släppa blygheten.
För jag tror att viljan att hjälpa finns naturligt. Som när många stockholmare öppnade sina hem för att ge en sovplats till en främling efter terrordådet i våras. För att det kändes bra att kunna hjälpa. För att det kunde varit vi som drabbats.