– Man kan ju inte säga nej till en gammal elev, säger Ingrid Karlsson när vi sätter oss ner för intervjun.
Inte mindre än tjugosju år har gått sedan hon välkomnade undertecknad till min första skoldag i Welandersborgs skola i Björnlunda. Då hade hon och sambon Lennart Magnusson redan jobbat på skolan i tolv år.
– Vi började augusti -76, säger Ingrid Karlsson.
Ingrid är uppvuxen på orten – hon har själv gått på Welandersborgs skola – Lennart är från Göteborg. De träffades på lärarhögskolan i Jönköping 1969. När de var klara med utbildningen i januari 1972 jobbade de först några år på andra orter, bland annat Oxelösund, men samtidigt som huset utanför Björnlunda var färdigbyggt fick de båda tjänst på Welandersborg.
– Vi trivdes bra i Oxelösund, det var bra att vara lärare där. Järnverket satsade mycket. Men sen blev det tjänster lediga här, säger Lennart Magnusson.
Lennart, som är mellanstadielärare, tog över en femma när han började i Björnlunda. De eleverna fyller femtio år i år. Och eftersom Björnlunda är en liten ort där många bor kvar har tidigare elevers barn dykt upp i skolan under senare år.
Har ni aldrig funderat på att byta jobb?
– Nej, jag har tänkt på det många gånger, i så fall skulle det nog vara något som arbetsterapeut, men nej, jag har fått utlopp i det här. Jag kan vara teaterapa hela dagen, säger Ingrid, som under större delen av sitt arbetsliv undervisat i lågstadiet.
– Det har rullat på, man följer ettorna till treorna, sen börjar en ny klass, säger hon.
I början tog Lennart över Ingrids elever när de började fyran. Men när de fick egna barn blev det några avbrott. Och när de egna barnen började skolan fick de byta med andra lärare för att inte få sina egna barn som elever. Men att byta arbetsplats har aldrig varit aktuellt.
– Kolla ut, du har ju naturen, du har hela alltet här utanför, säger Ingrid och pekar ut mot fälten, skogen och kyrkan utanför klassrummet.
– Nu börjar det sjunka men det har varit lagom med elever, tillägger Lennart.
Som mest har han haft 31 elever i en och samma klass, nu är det aldrig fler än 20.
Också andra saker har förändrats med åren: Materialet de använder i undervisningen har gått från griffeltavla och bildband till datorer och strömmande video. Och i stället för att få telefonsamtal till hemmet sker nu den mesta kommunikationen med föräldrarna per mejl, eller kommunens elektroniska kommunikationssystem.
Under arbetstid har var och en fullt upp på sitt håll och eftersom de sällan haft samma tider för lunchrast upplever de inte att de hunnit ses så mycket under dagtid. Men visst händer det att de pratar om jobbet hemma.
– Jag gör nog det, men inte du, säger Ingrid.
Lennart fortsätter:
– Mycket och mycket, men det är klart att det blir. En fördel är ju att man vet vad man pratar om. Även om jag inte har dina elever så är inte skolan större än att man har koll på alla. Sen kan man väl kanske tycka att det ibland kunde ha varit bra med någon med helt fräscha ögon ...
– ... att diskutera med, fyller Ingrid i.
Det bästa med jobbet är all tid med barnen, det sämsta är kanske känslan av otillräcklighet. Om någonting till exempel händer på rasten måste man som lärare ta itu med det. Men samtidigt finns resten av klassen där som behöver sysselsättas.
– Känslan av att man alltid kunde ha gjort nånting mer, inte riktigt hinner med att bli nöjd, säger Lennart.
Men nu är det slut med det: i dag håller både Ingrid och Lennart sina sista skolavslutningar, och om en vecka går de i pension.
Hur känns det att sluta?
– Den här sista tiden är så intensiv, allting ska vara klart, avslutat. Men nu börjar jag inse att "det här ska jag ju inte ha mer, det kan jag ju slänga", säger Lennart.
– Kom igen i höst, säger Ingrid.