Små djur stora känslor
Husdjuret är en medlem i familjen. Och när en syster, en bror eller en bästa vän blir sjuk så känns det. Glädjen, oron och sorgen. Alla är de stora känslor på smådjurskliniken.
Vi tar inte bara hand om djuren utan ägarna också. Det hör till, säger chefsveterinär Kjerstin Arnesson.
Allvaret sitter i väggarna och den lilla undersökningsbritsen, som snart ska bli full med bortklappat katthår, när Lotta och Elin Boding kommer in i undersökningsrummet. De har med sig den gnyende huskatten Skorpan.
I går skulle hon hoppa upp på en stol, men missade. Sedan dess har hon haltat och gnällt, säger Lotta.
I morse bestämde jag mig för att söka hjälp, men man vill ju dra ut på det så länge som möjligt eftersom man fruktar det värsta, avlivning.
Skorpan är 17 år gammal och har klarat sig helt utan skavanker hittills, men hon är inte försäkrad. Natten har varit full av tårar eftersom Skorpan funnits med i så stor del av Lottas liv och hela Elins.
Efter en bedövningsspruta låter hon motvilligt veterinären Kjerstin känna på det trasiga benet.
Man kan jämföra det med att undersöka ett barn, som inte kan förklara hur det känns. I stället måste jag fråga ägaren hur djuret har betett sig, och så kan jag känna på djuret och se hur det reagerar, säger Kjerstin.
På många sätt liknar också kliniken ett barnsjukhus. Väggarna pryds av tecknade djur och örat vänjer sig snart vid gulligullsorlet. Många av apparaterna som används är tillverkade för barn, eftersom marknaden för djursjukhus är smal.
Kjerstin har hittat felet på Skorpan, det är korsbanden som gått av. Nu kan inte sexåriga Elin hålla sig längre, utan ställer frågan som både mamma och hon tänker på:
Kommer Skorpan att dö?
Nån gång kommer hon att dö, men inte av det här. Det kommer läka av sig själv, förklarar Kjerstin.
Ute i väntrummet är det full fart. Energiknippet Ebba är här för att få en p-spruta. Med sin tjocka blandraspäls och stora ögon charmar hon hjärtan på rekordfart. Kjerstin börjar med en helkroppsundersökning, händerna stannar halvvägs genom Ebbas lurv.
Här har hon fått en cysta.
Det blir tyst ett par sekunder.
Va? Är den stor, undrar Annika.
Annika får känna på cystan, som är lika stor som en ärta. Hon vet att risken för cystor ökar med p-sprutor och bestämmer sig för att låta kastrera Ebba i stället.
Jag hade redan tänkt på det, nu känns det självklart. Det blir bäst för henne, säger hon.
Innerst inne brukar ägarna känna på sig vad som är rätt beslut, vad som är bäst för djuret, förklarar Kjerstin.
Trots att hon är med om många hjärtskärande beslut, nästan något varje dag, är det glädje som bäst sammanfattar dagarna på smådjurskliniken.
Även om det slutar med en avlivning känns det oftast bra eftersom vi gör det som är bäst för varje djur, säger hon.
Det går undan mellan patienterna. Näst på tur är Smulan, en askblond skönhet med isblå ögon.
Rasen heter helig birma, men det låter lite fjolligt så jag brukar bara säga birma, säger matte Berit Rasmussen.
Smulans högra analsäck är inflammerad och behöver spolas på var. När smärtan blir för stor biter Smulan Berit i handen. Mattes lugnande klappar och snälla ord hjälper när bedövningen inte räcker till.
Så jobbar vi med nyheter