SN-matchen återkommer nästa år
Det började rätt så fantastiskt.
Gräsmattan var kalasfin, höstfärgerna bedövande vackra, det rann in folk i en strid ström och Publikens lag spelade riktigt, riktigt bra. Det var bra fart när Bengt-Erik Renfors och Fredrik Adolfsson virkade sig fram på sin högerkant. Det var stenhårt och vältajmat närkampsspel när Klas Palm snodde bollen från Lasse Johansson. Det var finess när unge Pontus Holmström avancerade och drog till med vänstern, tätt över. Kristofer Karlsson härjade friskt på sin kant.
Mest fart, styrka och finess fanns det hos Peter Daun, Runtunaspelaren som gjort så många säsonger i Nyköpings BIS.
Det var ganska uppenbart att han var taggad inför mötet med sina gamla lagkompisar. Dusterna han hade med Christer Gustavsson var härliga att skåda.
Jag la mig aldrig i laguttagningen särskilt mycket men tyckte att det skulle kännas lite trist om man plockade med för många gamla beprövade kort som Peter Daun och Magnus Lundqvist i Publikens lag. Jag ville se talanger, spelare som kanske kunde ha något att hämta i Nyköpings BIS om en eller två eller tre säsonger, inte killar som redan varit där och sen ledsnat.
Nu vet jag lite bättre.
Det var Peter Daun det lyste mest om den första halvtimmen när Publikens lag faktiskt hade greppet om matchen. Magnus Lundqvist var väldigt lyckad som vänsterback när han hoppade in i den andra halvleken. Det skadar inte med rutin om man ska gå en match mot regionens bästa lag och det blir naturligtvis roligare ju jämnare det är.
Därmed inte sagt att de unga och lite mer oprövade korten gjorde bort sig, verkligen inte.
Jag var förvånad över att Publikens lag kunde bjuda upp till så mycket match som det faktiskt var i den första halvleken. Man ska komma ihåg att där fanns spelare som knappt sett varandra tidigare, än mindre spelat ihop. Utmanargänget mötte ett lag som kanske är det bästa division 3-laget i hela Sverige och som förmodligen kommer att klara sig rätt bra även i division 2. Det var taggat men också lite nervöst på Publikens lags uppladdning, av förklarliga skäl.
Att det sedan rann iväg till 7_1 och blev sämre klass på underhållningen var synd men inte helt oväntat. Där märktes det att Publikens lag inte hade någon samträning alls medan Bissarnas lagmaskin är väldokumenterat finkalibrerad. Allt bolljagande tog förstås ut sin rätt till slut.
Spelare som Ken Hellström och Jesper Åslund, faktiskt varenda försvarare i Publikens lag, spelade bra. Men bra individer är en annan sak än fungerande enheter när spelare som Björn Anklew kommer rusandes i 95 kilometer i timmen.
Nästa säsong finns det kanske ingen Björn Anklew kvar på Rosvalla, men Publikens lag kommer tillbaka och det här första lilla testet visade att den lokala fotbollen är stor, att det går att göra SN-matchen till en happening. Korven och kaffet var slutsålt redan i halvtid i går, bara en sån sak...
Så jobbar vi med nyheter