Snart 18 år måste jag bli vuxen nu?

Arton år. Så fruktansvärt stort och vuxet det föreföll när jag var en knatte. När jag precis hade blivit tre bast ansåg jag mig vara i mina bästa år, och trodde att det var komplett omöjligt att någon skulle kunna leva längre än till femtiostrecket. Som den lilla dagissnoris jag var, kikade jag blygt upp på unga praofröken och tänkte att när jag var lika stor som hon, då skulle jag minsann vara minst två meter lång och yrkesarbetande sedan länge.
Ibland tänker jag fortfarande så. Arton år, herregud.
Nu är det i alla fall snart dags. Den dagen som alla längtar och trängtar efter står vid dörren. Artonårsdagen, förknippad med storslagna ord som frihet, myndighet och vuxenhet. Eller krogen, folköl och körkort om man så vill. Om en månad, den 16 januari blir jag vuxen, vare sig jag vill eller inte, och alla de storslagna orden som tidigare har bubblat inom mig har nu förändrats till ett enda skrämmande eko: ansvar, ansvar, ansvar . . .
Sanningen är nämligen den att jag ännu är alldeles hiskeligt ovuxen. Jag gillar inte de typiska vuxensakerna, som till
exempel att pimpla whisky på något hett inneställe, eller handla på avbetalning.
I stället föredrar jag att hoppa i bollhavet på McDonalds, eller åka pulka jättefort. Och körkort, det vill jag inte ens få ta för så länge jag inte får göra det så har jag ju åtminstone en ursäkt för att inte pallra mig iväg till körskolan. Dessutom kommer jag förmodligen, om jag känner mig själv rätt, att gå på Paparatsi två gånger, och sedan vara less på den trallande, glättiga discomusiken.
Jag vill inte konfronteras med alla måsten som kommer med titeln myndig, och jag vill verkligen inte behöva fatta en massa knepiga beslut. Ska jag pensionsspara i Roburs fonder, eller vem fan kan lita på att Skandia ska trygga min ålderdom? Hur kan någon förväntas svara på sånt? Det är ju en fråga som kan antingen hjälpa eller stjälpa hela min framtida slapphetsperiod! Dessutom kommer jag snart att bli tvungen att bestämma mig för vad jag vill bli när jag nu tydligen ska bli stor. Bara tanken ger mig magsår, jag tror att jag börjar på Konsum i stället för universitet.
Visst, några få fördelar med att fylla arton kan jag nog krysta fram under övertalning. Att få gå ut med mina vänner en sysslolös fredagskväll är ju faktiskt inte helt fel, och att kunna gå i affärer utan att tanten bakom disken vakar över mig som en hök och tänker ungdomsligist kan ju vara ganska skönt. Friheterna med att bli myndig tackar jag gärna ja till, men helst inte till alla skyldigheter.
Mina farhågor grundas förmodligen främst på att det har blivit en så stor grej att fylla. Familjen vill köpa presenter i avsikt att rusta för mitt framtida hem, vännerna som fyller i slutet av nästa år gråter, och pojkvännen vill gifta sig. Själv vill jag bara åka rutschkana och hänga i Bamses Värld på Kolmården. I ren och skär protest alltså!
Hur mycket jag än gnäller så lär jag nog fylla arton vare sig jag vill det eller ej, och så farligt är det faktiskt egentligen inte. Jag får helt enkelt fortsätta med det jag har gjort hittills: ignorera alla mina förpliktelser och de förväntningar andra har på mig. Då ordnar nog allt sig till det
bästa. Och jag lovar att hur gammal jag än blir så kommer jag aldrig att tröttna på Pingu!