Snyggt framförda klassiker av Thuresson och Tolstoy
It dont mean a thing, if it aint got that swing. Duke Ellingtons ord från 1932 visade sig så sent som i går kväll fortfarande väga tungt när Viktoria Tolstoy och Svante Thuresson stod på Culturums scen tillsammans.
Claes Crona själv bakom flygeln och Mattias Svensson och Rasmus Kihlberg på bas respektive trummor sparade inte på krutet utan bjöd redan i första låten på imponerande utspel, inte minst utav basisten Mattias Svensson.
Viktoria Tolstoy är, sedan hon som 19-åring släppte sin första platta i mitten av 90-talet, en av våra mest kända jazzsångerskor. Och hon behärskar tveklöst scenen och dom gamla jazzklassikerna.
Men även om tonen alltid är klockren så saknar rösten lite av en personlig karaktär.
Är man exempelvis van vid Dinah Washingtons What a difference a day makes blir Tolstoys tolkning nästan själlös i jämförelse.
Efter fyra låtar kommer Svante in, till synes lika avspänd i dag som när han slog igenom med Gals and Pals i mitten av sextiotalet. I duetten Time after time blir det mycket improviserat duellerande mellan Viktorias och Svantes röster.
Efter ytterligare en duett kör Svante ensam i gång en kavalkad av örhängen med svenska texter av Beppe Wolgers, Vinter i skärgårn, Monicas vals och En bedårande sommarvals.
Nu snackar vi karaktär, både när det gäller Svantes omisskännliga stämband och det målande diktandet i Beppes texter.
Inlevelsen smittar av sig och kompbandet lägger i en högre växel med otroligt lyhörda passager och utsvävningar. Vilka musiker!
Synd bara att inte fler yngre musikintresserade lyssnare hade hittat till Culturum denna kväll. Rockmusiker i all ära men det här är gräddan av svenska musiker om man vill studera samspel, improvisation och dynamik.
Svante berättar lite om hur texterna kommit till men det är musiken som står i fokus och även om de flesta låtarna borde vara uttjatade för honom själv gör han de flesta med stort engagemang.
Först till kvällens näst sista låt kommer Tolstoy tillbaka och fortsätter röstduellerandet med Svante. Det blir en My funny valentine långt ifrån Chet Baker med flitigt förekommande vokala eskapader.
I extranumret It dont mean a thing får hela ensemblen en slutlig chans att visa vad de går för och det funkar riktigt bra som avslutning på en kväll med snyggt framförda jazzklassiker.
Så jobbar vi med nyheter