Sofia fick ett avslut
När Sofia Frenchs son föddes, väcktes tankarna på hennes ursprung fram starkare än tidigare. Som adopterad från Korea har hon inga uppgifter om sina biologiska rötter. Flera resor senare berättar hon om sitt sökande i nya boken På jakt efter Mr Kim i Seoul.
Det är skönt att boken har kommit ut äntligen, det är som en förlossning. Det är så mycket som ska diskuteras och man väntar och väntar och hinner få en distans till det man skrivit. Det känns nästan overkligt under den tiden och så plötsligt kommer den ut och ska recenseras.
På jakt efter Mr Kim i Seoul är självbiografisk, en berättelse om Sofias sökande efter sina biologiska rötter i Korea. En del har tagits bort och ändrats om, men det är ändå en mycket personlig berättelse.
Jag tror inte att jag är så känslig för kritik, men det är klart att det inte är roligt om man känner sig orättvist bedömd, det är ju inte roligt i något sammanhang. Jag tror att recensenterna kanske är lite försiktigare när det är självbiografiskt, säger hon och berättar samtidigt om någon recensent som tyckte att hon skrev för kortfattat, i brottstycken.
Men det är ju min stil, det är ju inte för att jag inte har nog att berätta som det blir så. Jag kan själv inte svara på varför, men jag är förtjust i korta böcker, korta stycken. Det kanske känns snöpligt för vissa, det är en invändning som jag kan har förståelse för. Samtidigt är det roligt om det finns läsare som ser att det är en vald strategi att skriva så.
SVT:s Bokbussen tog med henne till Davik Ludgo där hon växte upp och gjorde ett reportage. Föräldrarna bor fortfarande kvar i Nyköpingsområdet, medan Sofia själv flyttade till Stockholm för fjorton år
sedan. Det kändes lite märkligt att komma dit, tyckte Sofia.
När jag var liten tyckte jag inte att det kändes lantligt, men nu kändes det som världens avkrok. Det var ju hela mitt universum när jag växte upp.
Det var väldigt tryggt, alla visste vem alla var och jag var ju Lindströms flicka i Davik Ludgo. Det fanns inte så många andra adopterade då och det var inget som jag tänkte på. Det var inte förrän i högstadiet som jag la märke till att jag var annorlunda. Då blir alla mer observanta på sig själva.
Hon beskriver delar av sin uppväxt i boken. Under åren
i Paris förändrades något. Fransmännen godtog inte att hon var Sofia från Sverige, utan ville ha en förklaring till hennes ursprung. Något som Sofia inte hade. När hon kom hem ifrågasatte hon sin identitet. Flera år senare, när första barnet kom, funderade hon ännu mer över sitt ursprung. I Sverige pågick en hätsk debatt om adoption och Sofia kände att hon måste göra något.
Jag kände att det här berör mig, men jag ville inte ge mig in i den där debatten.
Under sensommaren samma år reste hon med en grupp till Seoul. Gruppen bestod av adopterade från hela världen, alla med rötter i Korea. En del hade uppgifter om sina biologiska föräldrar, men det hade inte Sofia. Resan blev en kulturkrock på många sätt och Sofia kände att hon ville ha fler svar. Men först beslöt sig hon och Astrid Trotzig, också adopterad från Korea, att göra en antologi om adoptioner. Hitta hem kom ut hösten 03.
Efter den fick jag faktiskt en förfrågan om att skriva en bok, men jag ville inte det då. Efter andra resan tänkte jag att den här boken skulle ju kunna skriva sig själv och jag ändrade mig.
Det blev en andra och en tredje resa och efter det satte hon sig ner och började skriva. Alla anteckningar från resorna fanns sparade.
Stoffet är känslomässigt
i sig själv och det kan ju bli sliskigt och snaskigt. Jag har försökt att balansera det. Men det är klart att det både var jobbigt och inte jobbigt att skriva så personligt.
Vad har varit svårast med resorna?
Det svåraste var mötet med barnen på barnhemmet. Jag hade ju inga uppgifter om mig själv och det är så långt min historia sträcker sig. Det var oerhört svårt att komma ifrån tanken att här ligger de stackars övergivna barnen. Det var svårast att komma tillrätta med, det spelar ingen roll hur mycket förnuft man har.
Känns det som att du fick ett avslut på ditt sökande med resorna och boken?
Ja, jag tycker det. Jag kom ju inte fram till någon slutsats eller så. Själva adoptionsfrågan är ju inte svart eller vit, utan oerhört komplex. Många frågor återstår, men jag hoppas att boken kan få andra adopterade att känna igen sig. Jag vill absolut inte bli någon taleskvinna för adopterade i Sverige, verkligen inte. Men jag har förstått att trots att min historia inte är så märkvärdig eller har någon clou, så finns det mycket i den som många kan engagera sig i.
Så jobbar vi med nyheter